Kapitel 12: Sabotaget mot utbildningssystemet (Del 2)
Kapitel 12 (del 2): Innehåll
2. Kommunistiska element i grundskola och gymnasium
I. Elevernas nivå sänks
II. Den progressiva utbildningens destruktiva natur
i. Från Rosseau till Dewey
ii. Helt fria tyglar
iii. Elevcentrerad utbildning
III. Utbildning som förstör eleverna
i. Ateism och evolutionsteori
ii. Kommunistisk ideologi
IV. Psykologisk manipulation
i. Psykologi och utbildning
ii. Moralrelativism
iii. ”Dödskunskap” och antidrogprogram
iv. Pornografisk sexualkunskap
v. Självkänsla och egocentrism
V. Infiltrationen av utbildningssystemet
i. Kontroll över amerikansk grundskole- och gymnasieutbildning
ii. Lärarfackets roll
iii. Begränsning av familjens påverkan på barnets utbildning
iv. Missvisande och obskyr jargong
v. Storskaliga förändringar i ämnen och läroböcker
vi. Utbildningsreformer: En dialektisk kamp
3. Målet: Att förstöra utbildningen i både öst och väst
Slutsats: En återgång till traditionell utbildning
****
2. Kommunistiska element i grundskola och gymnasium
Kommunismen har störst påverkan på universitetsnivå, men den har också influerat grundskole- och gymnasienivåerna [vi använder nedan emellanåt de svenska termerna för bättre läsbarhet, även om ”gymnasium” inte riktigt motsvarar USA:s ”high school”, reds. anm.]. Det här har underminerat skolbarnens intellektuella utveckling och mognad och gjort dem mer mottagliga för vänsterinfluenser när de kommer upp på högskolenivå. Det har lett till att generationer av elever fått allt mindre kunskap och allt sämre förmåga att resonera och tänka kritiskt. Det här har pågått i över hundra år. Den progressiva rörelsen inom utbildning, som leddes av John Dewey, utgjorde startskottet för den här trenden. De utbildningsreformer som följt har i stort sett gått i samma spår.
Förutom att inpränta ett ateistiskt förhållningssätt och en orubblig tro på evolutionsteorin, så har USA:s elever på grundskole- och gymnasienivå utsatts för psykologisk manipulation som främjar moralrelativism och en korrupt livsinställning. Det här sker i alla sektorer inom utbildningen, och de sofistikerade metoderna gör det nästan omöjligt för eleverna och den bredare allmänheten att motverka den här trenden.
I. Elevernas nivå sänks
USA är en demokratisk republik. Från presidenten och kongressen till borgmästarna och medlemmarna av skoldistriktet; allihop väljs i allmänna val. För att demokratisk politik ska kunna bedrivas på ett sätt som verkligen gynnar alla krävs inte bara att människorna har en viss moralisk nivå, utan att de har en viss kunskapsnivå och förmåga att förstå sammanhang. Om väljarna inte är bevandrade i historia, politik, ekonomi och samhällsfrågor kommer de att ha svårt att välja företrädare som kommer att agera långsiktigt och driva frågor som handlar om landets och samhällets fundamentala intressen. Det här försätter landet i en farlig situation.
1983 skrev en expertgrupp på uppdrag av USA:s utbildningsdepartement en rapport med titeln ”A Nation at Risk”, som var ett resultat av 18 månaders forskning. I den står bland annat:
”För att ett land ska fungera måste dess medborgare kunna nå ett visst samförstånd i komplexa frågor, ofta med kort varsel och baserat på motstridiga eller bristfälliga bevis. Utbildningen hjälper till att forma dessa gemensamma förståelser, något som Thomas Jefferson poängterade för länge sedan i sitt välförtjänt berömda citat: ’Jag känner inte till någon säker förvaringsplats för samhällets yttersta makt utom folket självt; och om vi tror att de inte är upplysta nog att utöva denna kontroll på ett sunt vis, så är botemedlet inte att ta den från dem, utan att se till att de blir bättre informerade.’”
Personer med liten kunskap och dålig förmåga att tänka kritiskt kan inte känna igen lögner och bedrägerier. Utbildningen spelar en enorm roll. Således penetrerar kommunistiska element alla nivåer av utbildningssystemet, vilket gör eleverna dumma och ignoranta, och därmed sårbara för manipulation.
I rapporten betonas vidare: ”Vårt utbildningssystems själva fundament nöts för närvarande ner av en tilltagande medelmåttighet som hotar vår framtid som nation och som folk.
”Om en fientlig främmande makt hade försökt att påtvinga USA den medelmåttighet vi ser i utbildningssystemet i dag hade vi kanske rentav betraktat det som en krigshandling.
”Vi har till och med förslösat den förbättring av elevernas prestationer som uppnåddes efter Sputnik-utmaningen [alltså rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjet på 50- och 60-talet, reds anm.] Dessutom har vi monterat ner essentiella stödsystem som hjälpte till att göra dessa framsteg möjliga. Vi har i praktiken ägnat oss åt omedveten, ensidig nedrustning på utbildningens område.” [1]
I rapporten citeras analytikern Paul Copperman, som säger: ”För första gången i vårt lands historia kommer en generations utbildningsnivå inte att överträffa, inte att nå upp till, eller ens närma sig den som dess föräldrageneration besatt.”
Rapporten citerade chockerande resultat: Förutom att amerikanska elevers betyg ofta låg i botten jämfört med andra länder, så var 23 miljoner vuxna amerikaner funktionella analfabeter; det vill säga, de hade bara ytterst grundläggande läs- och skrivkunskaper och saknade förmågan att hantera det moderna livets och arbetslivets komplexitet. Andelen funktionella analfabeter låg på 13 procent bland 17-åringar, och bland minoriteter kunde den vara så hög som 40 procent. Mellan 1963 och 1980 sjönk resultaten på de amerikanska högskoleprovet, SAT. Genomsnittet för språkdelen av provet sjönk med över 50 poäng, och genomsnittet på matematikdelen med nästan 40 poäng. ”Många 17-åringar besitter inte de ’högre’ intellektuella färdigheter som vi förväntar oss av dem. Nästan 40 procent är oförmögna att dra slutsatser utifrån ett skrivet material; bara en femtedel av dem kan skriva en övertygande uppsats; och bara en tredjedel kan lösa matematiska problem som kräver flera steg.” [2]
Efter 80-talet genomfördes ”Back to Basics”-kampanjen, men hjälpte den till att stoppa det amerikanska utbildningssystemets nedgång? 2008 skrev Mark Bauerlein, professor i engelska språket vid Emory University boken ”The Dumbest Generation”. I dess första kapitel sammanställer han resultaten av undersökningar utförda av utbildningsdepartementet och icke-statliga organisationer. Han summerar kunskapsluckorna hos amerikanska elever på områdena historia, samhällskunskap, matematik, naturkunskap, tekniska ämnen, konst och kultur, med mera. På 2001 års nationella prov för framstegsbedömning (NEAP) hade 57 procent av eleverna ett resultat som låg ”under grundläggande nivå” och bara en procent låg på ”avancerad nivå”. Överraskande nog svarade 52 procent fel på frågan om vilket land som USA var allierat med under andra världskriget (de valde Tyskland, Japan eller Italien i stället för Sovjetunionen). Resultaten på andra områden var ungefär lika nedslående. [3]
Den försämrade utbildningsnivån i USA är tydlig för alla. Sedan 90-talet har man i USA talat mycket om ”dumbing down”, alltså att man förenklar materialet för att eleverna inte kan förstå det. John Taylor Gatto, senior lärare och utbildningsforskare från New York, skrev: ”Slå upp en bok i matematik eller retorik för femteklassare från 1850, så ser ni att de texterna ligger på vad vi i dag skulle anse är högskolenivå.” [4]
För att det amerikanska utbildningssystemet inte skulle hamna i dålig dager fick ETS, Educational Testing Service, som ansvarade för SAT-testerna, omdefiniera poängen på provet år 1994. När SAT-proven började få sin moderna form, 1941, så var genomsnittsresultatet på språkdelen 500 poäng (max är 800). På 90-talet hade genomsnittet sjunkit till 424. ETS omdefinierade då poängen, så att 424 blev 500. [5]
Bristen på kvalitet i utbildningen märks inte bara på elevernas läs- och skrivförmåga. På grund av brister i grundläggande kunskaper har amerikanska elevers förmåga till kritiskt tänkande fallit kraftigt. Forskaren Thomas Sowell konstaterade på 90-talet att det inte längre handlade om att ”Lille Johnny [alltså den typiske amerikanske eleven] inte kan läsa, eller inte ens om att lille Johnny inte kan tänka. Lille Johnny vet inte ens vad tänkande är, eftersom tänkande så ofta blandas ihop med känslor på många offentliga skolor.” [6]
Till skillnad från 60-talets vältaliga rebelliska studentledare kan dagens unga människor som deltar i gatuprotester och intervjuas på tv ofta inte tydligt uttrycka sina krav. Deras förnuft och förmåga att resonera räcker helt enkelt inte till.
Skälet till de fallande betygen är inte att dagens elever är mindre intelligenta, utan att kommunismen för ett tyst krig mot den yngre generationen, där utbildningssystemet är ett vapen. Charlotte Thomson Iserbyt, författare till ”The Deliberate Dumbing Down of America: A Chronological Paper Trail”, och som på 80-talet var senior politisk rådgivare till det amerikanska utbildningsdepartementet, sade: ”Skälet till att amerikanerna inte förstår att det här är ett krig är att det har utkämpats i hemlighet – i vår nations skolor, och riktat in sig på våra barn, som är fångna i klassrummen.” [7]
II. Den progressiva utbildningens destruktiva natur
Attacken på traditionerna i amerikanska skolor började med den progressiva utbildningsrörelsen på tidigt 1900-tal. De följande generationerna med progressiva pedagoger kokade ihop diverse falska teorier som ledde till att kursplaner ändrades, läromedel urvattnades och akademiska standarder sänktes. Det här orsakade enorm skada på den traditionella utbildningen.
i. Från Rosseau till Dewey
John Dewey, den amerikanska progressiva pedagogikens fader, var starkt influerad av den franske 1700-talsfilosofen Jean-Jacques Rousseau.
Rousseau trodde att människor är goda av naturen, och att det är sociala problem som leder till moraliskt förfall. Han sade att människan föds fri och jämlik, och att i en naturlig miljö kommer alla att åtnjuta sina medfödda rättigheter. Ojämlikhet, privilegier, exploatering och förlusten av mänsklig godhet är civilisationens fel, menade han. För barn förespråkade Rousseau en modell med ”naturlig undervisning” som handlade om att de skulle klara sig själva. Utbildningen skulle vara fri från religiös, moralisk eller kulturell undervisning.
Men mänskligheten bär inom sig både godhet och ondska. Om man inte främjar välvilligheten kommer den mänskliga naturens onda sidor att dominera, tills man inte skyr några medel och inte drar sig för några synder. Med sin eleganta retorik drog Rousseau till sig många följare. Hans pedagogiska teorier har haft en negativ inverkan på utbildningen i väst som knappast kan överskattas.
Ungefär ett århundrade senare plockade Dewey upp tråden från Rousseau och fortsatte dennes destruktiva verk. Enligt Dewey, som var influerad av darwinismen, bör barn avvänjas från föräldrarnas uppfostran, från religion och kultur, och ges friheten att anpassa sig till sin omgivning. Dewey var pragmatiker och moralrelativist. Han menade att det inte finns någon oföränderlig moral, och att människor är fria att handla efter eget huvud. Moralrelativism är ett kritiskt första steg mot att få mänskligheten att avvika från Guds moraliska regler.
Dewey var en av 33 personer som skrev under ”Det humanistiska manifestet” 1933. Till skillnad från renässanshumanisterna så är 1900-talshumanismen i grunden ett slags sekulär religion, rotad i ateism. Med utgångspunkt i moderna koncept som materialism och evolutionsteori ser den människan som en maskin, eller summan av en biokemisk process.
Enligt det här tänkandet är syftet med utbildning att forma och vägleda människor enligt pedagogens önskningar. Det är inte olikt Marx ”nya socialistiska människa”. Dewey var själv socialdemokrat.
Den amerikanske filosofen Sidney Hook sade: ”Dewey hade försett marxismen med den epistemologi och socialfilosofi som Marx själv hade sett och till hälften skisserat i sina tidiga verk, men aldrig utvecklat till fullo.” [8]
1921, medan inbördeskriget i Ryssland rasade för fullt, producerade sovjetkommunisterna en 62-sidig pamflett med utdrag ur Deweys ”Democracy and Education”. 1929 skrev Albert P. Pinkerich, rektor för Moskvas andra statliga universitet: ”Dewey kommer oändligt mycket närmre Marx och de ryska kommunisterna.” [9] Deweys biograf Alan Ryan skrev att Dewey ”tillhandahöll de intellektuella vapnen för en anständigt socialdemokratisk, icke-totalitär marxism.” [10]
Progressiva pedagoger försöker inte dölja sitt mål: att förändra elevernas attityder till livet. För att nå detta mål har de vänt upp och ner på alla aspekter av lärande, inklusive klassens struktur, läromedel och metoder, och relationen mellan lärare och elev. Fokus har förflyttats från läraren till eleverna (eller barnen). Personliga erfarenheter värderas högre än den kunskap man kan få från böcker. Föreläsningar har prioriterats ner, till förmån för projekt och aktiviteter.
Den konservativa amerikanska tidskriften Human Events listade Deweys ”Democracy and Education” som nummer fem i sin tio-i-topp-lista över 1800-talets och 1900-talets skadligaste böcker. I artikeln påpekas att Dewey ”nedvärderade utbildning som fokuserar på traditionell karaktärsutveckling och att förse barn med hårda kunskaper, och uppmuntrade i stället till att lära ut ’tankefärdigheter’.” [11]
Uppmärksamma kritiker har angripit den progressiva riktningen inom utbildning från första början. Boken ”And Madly Teach: A Layman Looks at Public School Education” kom ut redan 1949, och utgör ett kortfattat men heltäckande svar på den progressiva pedagogikens huvudprinciper. [12] Progressiva pedagoger har avfärdat den här sortens kritiker som ”reaktionärer” och har med olika medel försökt trycka undan dem eller bara ignorerat dem.
Dewey verkade som professor vid Columbiauniversitetet i över 50 år. Under den period då han ledde lärarutbildningen utbildade sig minst en femtedel av alla landets grundskole- och gymnasielärare vid Columbia. [13] Den progressiva pedagogiken har sedan spritt sig utanför USA:s gränser.
Till skillnad från Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao hade Dewey inga ambitioner att blir någon revolutionär guru eller ta över världen. Han var hela sitt liv en akademiker och lärare, men det utbildningssystem han skapade blev ett av kommunismens mest potenta verktyg.
ii. Helt fria tyglar
Enligt Rousseaus teorier föds människorna goda och fria, men samhället fördärvar dem. Därmed är den bästa pedagogiken att ge barn fria tyglar och låta dem följa sina olika infall.
Progressiva pedagoger som är påverkade av Rousseau har ända sedan Deweys dagar ofta återkommit till den här typen av idéer; man ska inte påtvinga eleverna föräldrarnas eller lärarnas värderingar. När barnen växer upp ska de tillåtas att göra sina egna bedömningar och fatta egna beslut. Den engelske poeten Samuel Taylor Coleridge kontrade den sortens synsätt på följande vis:
”Thelwall ansåg det mycket orätt att påverka ett barns sinne genom att fylla det med några åsikter innan det har nått den ålder då det självt kan göra bedömningar och egna val. Jag visade honom min bakgård och sade att det var min botaniska trädgård. ’Hur är det möjligt?’ sade han, ’den är ju full av ogräs.’ – ’Jaha’, svarade jag. ’Det är bara för att den inte har uppnått den ålder då den själv kan göra bedömningar och val. Ni förstår, ogräsen har tagit sig friheten att växa, och jag ansåg det orätt av mig att göra jorden partisk till förmån för rosor och jordgubbar.” [14]
Den kvicke poeten använde en analogi för att visa sin vän en princip: Etik och visdom är något som måste kultiveras mödosamt, precis som trädgårdsarbete. Om man inte tar hand om en trädgård kommer ogräset att ta över. Att överge barn är att överlämna dem till ondskans ständigt närvarande krafter. Det är extremt vårdslöst och oansvarigt.
Gott och ont lever sida vid sida i den mänskliga naturen. Barn är jämförelsevis enklare och renare, men de riskerar också att blir lata, avundsjuka, stridslystna, själviska, eller lägga sig till med andra negativa drag. Samhället är som ett stort färgningskar – det som man lägger ner i det färgas av det. Om barn, som ju har både bra och dåliga drifter, inte uppfostras väl så kommer de, när de väl nått den ålder där de kan ”göra bedömningar och val” för länge sedan ha förorenats av dåliga tankar och dåliga vanor. Om man försöker utbilda dem vid det laget kommer det att vara för sent.
Den här lössläpptheten i förhållande till eleverna nådde något slags kulmen i boken ”Summerhill: A Radical Approach to Education” som publicerades 1960. Författaren, A.S. Neil grundade den engelska internatskolan Summerhill School 1921, som tog emot barn i åldrarna 6-16. Skolan gav barnen fullständig autonomi. De fick bestämma själva om de alls ville gå till lektionerna, och vilka lektioner de ville gå till. Neils tankar om utbildning var kraftigt påverkade av Wilhelm Reich, en filosof inom Frankfurtskolan, som var en entusiastisk förespråkare för sexuell frihet, och de två hade en livlig korrespondens.
Skolan, som följde antitraditionella värderingar, hade extremt fria regler vad gällde etik, disciplin och relationer mellan könen. Pojkar och flickor fick ha romantiska relationer och bo ihop, och skolan ignorerade eller till och med uppmuntrade det hela. Neil tillät personal och elever att bada nakna tillsammans i utomhuspoolen. Hans 35-årige styvson undervisade i keramik, och han brukade ofta ta med sig äldre kvinnliga elever hem. [15]
I boken skriver Neil bland annat: ”Alla äldre elever vid Summerhill vet genom mina samtal och böcker att jag anser att alla ska få ha ett fullvärdigt sexliv, oavsett ålder.” [16] Han antydde till och med att om det inte hade varit förbjudet hade han låtit pojkar och flickor sova med varandra. [17] Summerhill blev snabbt en bästsäljare. Bara på 60-talet sålde den i mer än tre miljoner exemplar och blev en ”klassiker” och obligatorisk läsning på många lärarutbildningar.
Det finns ett kinesiskt ordspråk som lyder: ”En sträng lärare skapar enastående elever.” Även i väst har man kommit att upptäcka att stränga lärare får bättre resultat i klassrummet. De har också en mer positiv inverkan på elevernas uppförande. [18]
Men i USA och andra västländer har progressivismen och tankarna på självständighet i utbildningen lett till lagstiftning som begränsar föräldrars och lärares möjligheter att handskas med eleverna. Lärare har blivit rädda för att ingjuta disciplin i eleverna. Elevernas dåliga beteenden rättas inte till i tid, vilket leder till att både deras moral och studieresultat går snabbt utför.
iii. Elevcentrerad utbildning
Utbildningens viktigaste funktion är att upprätthålla och föra vidare mänsklighetens traditionella kultur. Lärare är det nav som förbinder det förflutna med framtiden. ”En lärare ska förmedla Vägen, undervisa i lärorna och reda ut förvirring”, lyder ett kinesiskt talesätt. Deweys progressiva pedagogik tog bort lärarnas auktoritet och gjorde dem mindre viktiga. Hans inställning var faktiskt antiintellektuell och strider mot sunt förnuft. Den kan sägas strida mot själva utbildningens idé.
Förespråkare för progressiv utbildning hävdar att man måste sätta eleven i centrum och låta den utforska på egen hand, för att hitta sina egna svar. Men de traditionella läroböckerna var en ackumulation av tusentals år av mänsklig civilisation. Hur kan den så enkelt ”utforskas” av unga och okunniga elever? Den verkliga intentionen bakom progressiv utbildning är att kapa bandet mellan eleverna och den traditionella kulturen. Förnekandet av lärarens auktoritet i utbildningsprocessen är ett förnekande av deras roll i att förmedla civilisationens kunskap. Det här är kommunismens dolda motiv.
I ”Seven Myths About Education” analyserar och avvisar Daisy Christodoulou sju utbredda missuppfattningar, såsom påståendena att fakta förhindrar förståelse, att lärarledd undervisning är passiviserande, att projekt och aktiviteter är det bästa sättet att lära sig, och att det att lära ut kunskap är detsamma som indoktrinering. [19] De flesta av dessa myter är kvarlevor från det progressiva utbildningstänkandet, men efter att ha passerat vidare genom flera generationer har de blivit en farsot inom utbildningskulturen. Christodoulou är från England, och det är därifrån hon hämtat de flesta av sina exempel, men från dem kan man se hur progressiva utbildningskoncept har påverkat hela världen.
Ta det förstnämnda missförståndet som exempel: Inom modern amerikansk utbildning har de traditionella metoderna med utantillärande, högläsning och träning nedvärderats och dömts ut som ”mekaniskt” och ”korvstoppning”. Många är bekanta med den här kritiken. Rousseau angrep utantillärande och verbala lektioner i sin roman ”Emile”, och de progressiva pedagogerna i Deweys kölvatten har spridit de här teorierna vidare.
1955 lade den amerikanske utbildningspsykologen Benjamin Bloom fram den berömda Bloom-taxonomin, som delar in mänsklig kognition i sex nivåer, från lägre till högre: minnas, förstå, applicera, analysera, utvärdera, skapa. De tre sistnämnda ses som högre tänkande, eftersom dessa förmågor innefattar en fullständig analys. Vi ska inte gå in på styrkor och svagheter i Blooms klassifikation, utan bara påpeka att sedan det här klassifikationssystemet lades fram har progressiva pedagoger använt tanken på att odla ”högre tänkande” som ett sätt att angripa att man lär ut kunskaper i skolan.
Med sunt förnuft inser man att vissa grundläggande kunskaper är grunden för alla intellektuella uppgifter. Har man inte en rejäl reserv av kunskap som bas, så kan det så kallade högre tänkandet, kritiska tänkandet och kreativa tänkandet bara leda till att man lurar sig själv och andra. Men Blooms klassifikationssystem har gett en vetenskaplig fernissa åt de progressiva pedagogernas märkliga metoder.
En av grunderna i teorin om elevcentrerat lärande är att eleverna ska välja vad de lär sig, utifrån sina egna intressen. Teorin gör också gällande att lärare bara ska utbilda eleverna i det som de är intresserade av. Det här kan verka förnuftigt, men man bör granska det närmre. Alla lärare drömmer om att eleverna ska kunna lära sig på ett lustfyllt sätt, men barn har begränsad kunskap och förståelse, och kan inte bedöma vad som är viktigt att lära sig eller inte. Lärare måste ta ansvar för att vägleda eleverna så att de kan gå bortom sina ytliga intressen och förståelser. Att bara tillfredsställa elevernas ytliga intressen kommer bara leda till att de stannar kvar i ett infantilt stadium. Genom att förespråka elevcentrerat lärande lurar pedagogerna både elever och föräldrar, och detta är oansvarigt gentemot samhället i stort.
Enligt studier finns det en tendens i det amerikanska samhället att vuxna stannar kvar i ett slags ungdomsstadium längre än i andra länder. Den amerikanska nationella vetenskapsakademin definierade den här ungdomsperioden (”adolescence” på engelska) såsom varande mellan åldrarna 12 och 30 år. MacArthur Foundation gick ännu längre, och hävdade att man är vuxen först vid 34 års ålder. [20] Utbildningssystemet och media bär ansvaret för den här förlängda ungdomsperioden som många vuxna har hamnat i.
En ursäkt som används inom progressivt utbildningstänkande för att sänka kraven på eleverna, är att i och med populariseringen av utbildningen är det allt fler som studerar på högre nivå, och det innebär att den genomsnittliga nivån som studenterna når inte kan vara lika hög som förr. Det här är ett felaktigt synsätt. Att anpassa utbildningen till ett demokratiskt samhälle ska ge dem som inte haft möjlighet att få en utbildning tidigare chansen. Det är inte meningen att man ska sänka standarderna eller att alla ska få samma, undermåliga utbildning genom att man sänker kvaliteten.
De progressiva hävdar att man bör ersätta oanvändbara klassiska kurser som latin och grekiska med mer samtida ämnen, men faktum är att de flesta skolor inte inför högkvalitativa kurser som är användbara i det moderna livet, såsom fördjupade matematikkurser, ekonomi och modern historia. I stället vill de progressiva tänkarna erbjuda körlektioner, matlagninskurser, skönhetskurser och liknande, som inte har något med akademisk kunskap att göra. De reformer av läroplaner och metoder som de progressiva pedagogerna förespråkar lurar elever som inte är tillräckligt välinformerade, och även föräldrar, som viker sig för skolornas, elevernas och de så kallade experternas auktoritet.
Om vi ser till enskilda undervisningsmetoder som den progressiva pedagogiken förespråkar så är de inte oanvändbara om de används i vissa ämnen och vissa kunskapsområden. Men om vi ser på den progressiva pedagogiska rörelsen som helhet, dess bakgrund och dess resultat, så blir det tydligt att den har etablerats i motsättning till den traditionella pedagogiken. Den har lett till att utbildningen muterat, och till sist förstörts.
Till skillnad från Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao hade Dewey som sagt inga ambitioner att bli en revolutionär, eller försöka sig på en världsrevolution. Om man sätter hans liv i perspektiv så var han helt klart en akademiker och en lärare. Men den pedagogiska rörelse han lade grunden till har blivit ett av kommunismens mest användbara verktyg för att underminera det mänskliga samhället.
III. Utbildning som förstör eleverna
Den 20 april 1999 mördade två elever vid Columbine High School i delstaten Colorado tio andra elever och en lärare, och skadade mer än tjugo övriga i en noggrant planerad massaker. Tragedin chockade USA. Man undrade varför de två eleverna hade genomfört en så kallblodig attack och mördat klasskamrater och en lärare som de hade känt i många år.
Genom att jämföra sociala fenomen under olika historiska perioder har pedagoger noterat att fram till 60-talet var problemen bland amerikanska studenter relativt små, såsom sena ankomster, prat under lektionerna eller tuggummituggande. Efter 80-talet blev problemen värre, med problematiska alkoholvanor, drogmissbruk, sex, graviditeter, självmord, gängbrottslighet, ända fram till den sortens urskillningslösa dödande som ägde rum i Columbine High School. Den här negativa utvecklingen oroade dem som såg i vilken riktning saker och ting gick, men få kände till rötterna till den här förändringen, och ingen kunde ordinera rätt behandling för ”sjukdomen”.
Den negativa spiral som de amerikanska ungdomarnas moraliska värderingar befann sig i var emellertid ingen slump.
i. Ateism och evolutionsteori
Frederick Charles Schwartz, författare till ”You Can Trust The Communists…to Be Communists” och en föregångare i kampen mot kommunismen i USA, gjorde följande observation: ”De tre grundpelarna i kommunism är ateism, evolutionsteori och ekonomisk determinism. De tre grundpelarna i det amerikanska offentliga skolsystemet är ateism, evolutionsteori och ekonomisk determinism.” [21] Hans poäng var att kommunismens nyckelelement hade antagits av det amerikanska offentliga utbildningssystemet.
Människan skapades av det gudomliga, som lade fast de moralstandarder som bör styra människolivet. Gudstro lägger grunden för moral i samhället och är en förutsättning för hela människovärlden. Kommunismen sprider ateism och evolutionsteori i skolan som ett sätt att förstöra moralen. Det här är inte överraskande i kommunistländer som Kina och det forna Sovjetunionen, men även i USA har det tvingats på befolkningen, fast på andra sätt.
Under förevändningen att stat och kyrka ska vara åtskilda har vänstern främjat evolutionsteorin och bekämpat alla alternativa läror och teorier om livets och människans uppkomst i amerikanska offentliga skolor. Få skolor törs motsätta sig detta. Denna utbildning leder oundvikligen till att antalet troende minskar, eftersom barnen får lära sig att evolutionsteorin är en vetenskaplig sanning, som inte får ifrågasättas.
Sedan 60-talet har amerikanska domstolar stoppat bibelstudier i offentliga skolor, återigen under förevändningen att kyrka och stat ska hållas åtskilda. En domstol kom fram till att eleverna åtnjuter yttrandefrihet och pressfrihet, såvida ämnet inte är religion, för då kan yttrandena strida mot den amerikanska konstitutionen. [22]
1987 fick elever i skolor i delstaten Alaska höra att de inte skulle använda ordet ”Christmas” (jul) eftersom det innehåller ordet ”Christ” (Kristus). Samma år slog en federal domstol i delstaten Virginia fast att tidningar om homosexualitet fick spridas i skolor, medan tidningar med religiöst innehåll inte fick det. 1993 hindrades en lågstadielärare i musik i staden Colorado Springs från att lära ut julsånger, eftersom det stred mot separationen av kyrka och stat [23]
Läromedel och prov i USA har granskats stenhårt utifrån den anti-teistiska orienteringen i utbildningssystemet, i kombination med årtionden av politisk korrekthet. 1997 deltog utbildningshistorikern Diane Ravitch i en granskning av innehållet i ett prov, som ägde rum i utbildningsdepartementets regi. Hon blev överraskad över att se att man bytt ut maximen ”Gud hjälper dem som hjälper sig själva” mot ”Folk bör försöka lista ut saker själva när det är möjligt” eftersom ordet ”Gud” förekom i originalet. [24]
Å ena sidan har det amerikanska utbildningssystemet kastat ut gudstron ur skolan med hänvisning till separation mellan kyrka och stat. Å andra sidan lär man ut evolutionsteorin som om den vore en självklar sanning, trots dess många olösta problem och brister, till barn, som normalt litar på lärarnas auktoritet och inte har någon större möjlighet att motsätta sig eller ifrågasätta detta.
Troende föräldrar lär vanligen sina barn att respektera andra, men barn som får lära sig evolutionsteorin i skolan kommer sannolikt att ifrågasätta och inte ta på allvar den religiösa uppfostran de fått av sina föräldrar. På det här viset drar utbildningssystemet bort barnen från de föräldrar som är troende. Det här är den största utmaningen för troende familjer när det gäller barnens utbildning, och det är den värsta aspekten av det anti-teistiska utbildningssystemet.
ii. Kommunistisk ideologi
I kapitel fem av den här boken illustreras den politiska korrekthetens väsen: Den fungerar som kommunismens tankepolis, genom att använda en uppsättning förvridna politiska standarder för att ersätta genuina moralstandarder. Sedan 30-talet har kommunism gradvis letat sig in i amerikanska skolor. Ända sedan dess har politisk korrekthet spelat en dominant roll i det amerikanska utbildningssystemet. I praktiken tar det olika former, och vissa av dem är ytterst bedrägliga.
E. Merrill Root, som skrev boken ”Brainwashing in the High Schools”, som kom ut på 50-talet, forskade på 11 olika läromedel i ämnet historia som användes i delstaten Illinois mellan 1950 och 1952. Han kom fram till att de alla beskrev USA:s historia som en maktkamp mellan rika och fattiga, mellan de privilegierade få och de underprivilegierade många. Det här är själva essensen i marxistisk ekonomisk determinism. De här böckerna för fram tanken på att man borde ha en världsregering som betonar globala problem, snarare än de individuella folkens problem, vilket i slutänden är vägen till global socialism. [25]
2013 antog ett skoldistrikt i delstaten Minnesota ett projekt med namnet ”All for All” (Alla för alla) som fokuserade på att lära ut jämlikhet mellan etniska grupper (vilket i praktiken handlade om identitetspolitik). Den ideologi som projektet var grundad på skyller dåliga skolresultat hos elever från vissa etniska minoriteter på systematisk rasdiskriminering. Utifrån detta försöker man montera ner de ”vita privilegierna”. Projektet krävde att all undervisning skulle vara grundad i etnisk jämställdhet, och att bara lärare och administratörer som hade mycket djup kunskap om dessa frågor fick anställas.
Projektet började redan på förskolenivå. Engelskalektioner på gymnasienivå fokuserade på teman som kolonisation och migration, liksom sociala konstruktioner av ras, klass och kön. I ramverket för undervisningen på den här nivån stod att ”i slutet av det [elfte] läsåret kommer du att ha … lärt dig att applicera marxistiska, feministiska, postkoloniala [och] psykoanalytiska … perspektiv på litteratur.” [26]
Juli 2016 antog Kalifornien ett nytt ramverk för samhällskunskap för grundskola och gymnasium. Det redan från början vänsterinriktade ramverket kom nu att snarast se ut som ren vänsterpropaganda. Viktiga delar inom historia och samhällskunskap – såsom den anda i vilken USA grundats, dess militära, politiska och diplomatiska historia – blev urvattnat eller ignorerades. Något som däremot gavs mycket uppmärksamhet var 60-talets motkultur, som snarast kom att framstå som nationens grundläggande principer.
Läroplanen artikulerade också ett tydligt antitraditionellt ramverk inom frågor om sex och familj. Kursplanen för elfte läsåret kan tjäna som exempel. Här hävdas att fokus ligger på olika etniska och religiösa minoriteters, kvinnors och HBTQ-personers rörelser för ökade rättigheter i USA. Religion nämns dock sällan, men desto mer om sexuella minoriteter. Särskilt HBTQ-gruppers situation gavs ett stort utrymme i det elfte läsårets historieundervisning. HBTQ-delarna är skrivna i en ton som tydligt bejakar ”sexuell frigörelse”. I avsnittet om AIDS står det till exempel att människors rädsla för sjukdomen fick den sexuella frigörelsen att avstanna. [27]
Det sexuella innehållet tar upp många kapitel och tränger ut mycket innehåll som kan tyckas betydligt mer värt för unga människor att studera. I kursen om första världskriget får eleverna till exempel knappt veta något om den mycket viktiga roll som USA:s militär spelade, men däremot att amerikanska soldater uppskattade de europeiska sexualvanorna. [28] Det här vänstervridna ramverket är tydligt partiskt och snedvridet, och tycks syfta till att få eleverna att avsky sitt eget land. Fastän ramverket antogs av delstaten Kalifornien har det här tillvägagångssättet fått nationella konsekvenser. [29]
IV. Psykologisk manipulation
Elevernas moral har ytterligare undergrävts genom den omfattande psykologiska betingning som utbildningen kommit att inkludera, och som indoktrinerar elverna med moralrelativism.
I mars 1984 deltog hundratals föräldrar och lärare i hearings kring ändringar i de skydd och rättigheter som amerikanska skolbarn har, och som hölls i sju städer, bland annat Washington, Seattle och Pittsburgh. Vittnesmålen i dessa hearings uppgick till över 1 300 sidor. Den konservativa aktivisten Phyllis Schlafly tog med delar av vittnesmålen i sin bok ”Child Abuse in the Classroom” som publicerades i augusti 1984.
Schlafly sammanfattade de frågor som beskrevs i vittnesmålen, däribland användningen av ”utbildning som terapi”. Till skillnad från traditionell utbildning, vars syfte är att förmedla kunskap, handlar utbildning som terapi om att förändra elevers känslor och attityder. Här används utbildning bland annat för att spela psykologiska spel med eleverna. De får fylla i undersökningar om personliga problem, och sätts i situationer där de ska låtsas fatta beslut som om de vore vuxna, i ämnen som mord och självmord, äktenskap och skilsmässa, abort och adoption. [30]
Den här sortens kurser har dock inte satts samman för att främja elevernas psykiska hälsa; avsikten är att förändra elevernas värderingar genom psykologisk betingning.
i. Psykologi och utbildning
Modern amerikansk utbildning vilar tungt på filosofi och psykologi. Förutom John Deweys progressiva pedagogik, som haft enorm påverkan på det amerikanska utbildningssystemet, så har även Sigmund Freuds psykoanalys och Carl Rogers humanistiska psykologi haft en enorm påverkan. Frankfurtskolans kritiska teori kombinerar Marxs och Freuds teorier. Herbert Marcuse, en av Frankfurtskolans teoretiker, lärde ut att alla sorters hämningar borde släppas, så att unga människor kunde släppa lös sina naturliga instinkter och hänge sig åt sina personliga nycker. [31] Det här tänkandet hjälpte till att skapa 60-talets motkultur.
Brock Chisholm, en kanadensisk psykolog som var Världshälsoorganisationens första direktör, och djupt påverkad av de ovan nämnda tankeriktningarna, sade i ett tal 1946:
”Vilken grundläggande psykologisk störning man kan finna i varje civilisation…? Det måste vara en kraft som undergräver förmågan att se och bekräfta uppenbara fakta … som producerar underlägsenhet, skuld och rädsla. … Den enda psykologiska kraft som kan producera dessa perversioner är moral, koncepten rätt och fel … [Denna] artificiellt påförda underlägsenhet, skuld och rädsla, allmänt känd som ’synd’ … producerar så mycket av den sociala missanpassning och olycka vi ser i världen. … Frihet från moral betyder frihet att observera, att tänka och uppträda förnuftigt. … Om mänskligheten ska bli av med den ohyggliga börda som gott och ont utgör måste psykiatrikerna vara dem som tar det ursprungliga ansvaret.” [32]
Chisholms tänkande leder honom alltså fram till den chockerande slutsatsen att man måste neutralisera moralen och koncepten rätt och fel för att befria individen från hennes psykologiska smärta. Den här psykologen kom också att föra krig mot moralen. Den humanistiske psykologen Carl Rogers tycks i samma anda som Chisholm ha tagit fram sina ”values clarification”-kurser. Tanken är att individen aktivt undersöker och väljer sina egna värderingar, och således vill man helt frångå de traditionella värderingarna och koncepten rätt och fel.
Deweys moralrelativism, Frankfurtskolans avvisande av alla hämningar, tillsammans med Chisholms psykologiska teorier utgjorde ett samlat angrepp på de traditionella värderingarna. De förstörde de moraliska grundvalarna för USA:s offentligt finansierade skolor.
ii. Moralrelativism
Amerikaner som gick i skolan i slutet av 70-talet kanske minns ett påhittat scenario som många lärare brukade ge sina elever. Det gick ut på att ett skepp har förlist, och att kaptenen, flera barn, en gravid kvinna och en homosexuell man hamnar i en livbåt. De är för många, så en person måste lämna livbåten. Läraren bad eleverna att diskutera och fatta beslut om vem som måste offra sitt liv för de andra genom att lämna livbåten. Läraren varken kommenterade eller bedömde elevernas kommentarer.
Det här scenariot användes ofta i de values clarification-lektioner som började hållas på 70-talet. Förutom values clarification användes de här lektionerna bland annat för beslutsfattande, program för förebyggande av drogmissbruk, samt sexualkunskap.
William Kilpatrick beskriver i sin bok ”Why Johnny Can’t Tell Right From Wrong” hur den här sortens lektioner ”förvandlade klassrumsdiskussioner till urspårade debatter, där åsikterna flyger fram och tillbaka, men inga slutsatser någonsin uppnås.”
Kilpatrick skriver vidare: ”Det har resulterat i klassrum där lärarna agerar nåt slags debattprogramledare, där ämnen som hustrubyte, kannibalism och att lära barn att onanera är rekommenderade debattämnen. För eleverna leder det till total förvirring kring moraliska värderingar: De lär sig att ifrågasätta värderingar som de knappt har tillgodogjort sig, lär sig av med värderingar som de fått med sig hemifrån, samt för dem till slutsatsen att frågor om rätt och fel alltid bara är subjektiva. Det har skapat en generation av moraliska analfabeter: elever som är bekanta med sina egna känslor, men inte med sin egen kultur.” [33]
Ekonomen och författaren Thomas Sowell observerade att man i dessa lektioner använde sig av samma metoder som totalitära länder använder sig av för att hjärntvätta människor, såsom ”känslomässig stress, chock eller avtrubbning för att bryta ner både intellektuellt och känslomässigt motstånd; fysisk eller känslomässig isolering från bekanta källor till känslomässigt stöd vid motstånd; förhör kring existerande värderingar, ofta manipulerat av grupptryck; fråntagande av individens normala försvar, såsom tillbakadragenhet, värdighet, personlig integritet, förmågan att välja att avstå eller delta; belöningar när man accepterar de nya attityderna, värderingarna och övertygelserna.” [34]
Sowell noterar att de här metoderna liknar varandra på så vis att eleverna uppmuntras till att göra uppror mot de traditionella moralvärderingar som samhället eller deras föräldrar lärt dem. Lektionerna genomfördes på ett neutralt eller ”icke-dömande” sätt. Med andra ord skiljer inte läraren på rätt och fel, utan letar efter vad som känns bra för den enskilda individen. Man fokuserar på ”individens känslor, snarare än vad som krävs för att ett samhälle ska fundera, eller för en intellektuell analys”. [35]
iii. ”Dödskunskap” och antidrogprogram
I september 1990 visade den amerikanska tv-kanalen ABC ett program som gjorde många tittare oroliga. Det handlade om en skola som tog med eleverna till bårhuset, som en del av deras nya ”dödskunskap”. Eleverna fick titta på och röra vid lik. [36]
I lektionerna i ”dödskunskap” fick eleverna bland annat skriva sina egna gravskrifter, välja sina kistor, ordna sina begravningar, skriva sina egna dödsrunor. I ett frågeformulär för ”dödskunskapen” ställdes eleverna inför följande frågor: [37]
”Hur kommer du att dö?”
”När kommer du att dö?”
”Har du känt någon som har dött en våldsam död?”
”När sörjde du sist? Var det med tårar eller tyst smärta? Sörjde du ensam eller tillsammans med någon annan?”
”Tror du på ett liv efter detta?”
De här frågorna har som synes ingenting att göra med att lära sig saker. Deras syfte är att undersöka elevernas syn på livet, deras religiösa tro och deras personligheter. Somliga frågor har som syfte att framkalla vissa specifika reaktioner, och kan ha en negativ effekt på tonåringar.
Det sägs att ”dödskunskap” kan hjälpa eleverna att skapa en god inställning till sitt eget döende. Men oro väcktes kring fall där tonåringar begick självmord efter att ha varit med på de här lektionerna. Det finns givetvis inget vetenskapligt etablerat samband, men det är inte svårt att förstå att föräldrar åtminstone misstänker och fruktar att psykologiskt omogna skolbarn som exponeras för information om döden och självmord kan bli deprimerade och känna hopplöshet, och att det kan bidra till att de vill ta sina liv.
Ett annat märkligt fenomen är program för att förebygga drogmissbruk som i själva verket tycks försämra elevernas förmåga att avstå från droger. 1976 gjorde Dr. Richard Blum vid Stanforduniversitetet en fyraårig studie som visade att deltagarna i det missbruksförebyggande skolprogrammet ”Decide” hade sämre förmåga att avstå från droger än kontrollgruppen som inte genomgick programmet.
Mellan 1978 och 1985 genomförde professor Stephen Jurs ett forskningsprojekt där han jämförde rökning och drogmissbruk mellan elever som genomgått programmet ”Quest” med de som inte hade det. Resultatet var att de som inte gick programmet hade samma eller mindre förekomst av rökning och drogmissbruk. [38]
Eftersom varken de här missbruksförebyggande programmen eller ”dödskunskapen” tycks ha haft positiva resultat kan man fråga sig om syftet inte i själva verket var att förgifta barnen. Barn är väldigt nyfikna, men är moraliskt omogna. Ny och märklig information stimulerar deras nyfikenhet, men kan också föra dem till en mörk plats. Den här sortens utbildning har dessutom en tendens att avtrubba eleverna, och få dem att tänka på våld, pornografi, skräck och moralisk dekadens som om de bara är normala delar av livet.
iv. Pornografisk sexualkunskap
Sex har traditionellt sett varit ett tabubelagt ämne i både öst och väst. I båda sfärerna har det gudomliga påbudet varit att sex bara ska äga rum inom äktenskapet. All annan sexuell verksamhet ses som promiskuös och syndig, och anses bryta mot moralvärderingarna som kommer från det gudomliga. Sex går enligt denna syn inte att skilja från äktenskapet, och är inte något som ett välfungerande samhälle ska diskutera offentligt. I det traditionella samhället lärde man bara ut anatomi till ungdomarna, och man såg inget behov av den sexualkunskap vi har i dag.
Den moderna sexualkunskapen introducerades av Georg Lukács, en av grundarna till Frankfurtskolans sociala teorier och filosofi. Hans syfte var att helt kullkasta de traditionella västerländska värderingarna. 1919 var Lukács folkkommissarie för utbildning och kultur i den kortlivade ungerska bolsjevikregimen. Han utvecklade ett radikalt sexualkunskapsprogram som lärde eleverna om fri kärlek och hur ”förlegat” det var med äktenskap. [39]
60-talets sexuella revolution utplånade de traditionella västerländska värderingarna kring sex. Könssjukdomar och tonårsgraviditeter sköt i höjden. Under de här omständigheterna ville man lösa dessa sociala problem genom sexualkunskap. Men utbildningssystemet hade redan rört sig bort från de traditionella moraliska budskapen, och behandlade därmed sex som någonting helt skilt från äktenskapet. Man betonade säkert sex (för att förebygga sjukdomar och graviditeter), helt i linje med Lukács modell för sexualkunskap, genom att ignorera alla moraliska aspekter av sex.
Det här sortens undervisning blev ett veritabelt redskap för att förstöra ungdomen. Unga människor fick lära sig om homosexualitet, vilket normaliserade detta. Den yngre generationen kom att hänge sig åt vad de tror är ”frihet”, men som i själva verket leder bort från den gudomligt påbjudna moralen. Den här sortens sexualkunskap, som börjar tidigt i grundskolan, har förstört grunden för de traditionella familjevärderingarna, det individuella ansvaret, kärlek, kyskhet, skamkänsla, självkontroll, lojalitet, och mycket annat.
Deweys ”lära genom att göra”-princip har lägligt snappats upp av marxister inom utbildningssystemet. I sexualkunskapsprogrammet ”Focus on Kids”, som förts fram av den amerikanska folkhälsomyndigheten (CDC), rekommenderas att lärare organiserar ”kondomtävlingar” där eleverna ska sätta en kondom på en sexleksak och sedan ta av den. Snabbast vinner. [40]
Ett annat program som rekommenderas av CDC, Planned Parenthood och andra organisationer med utbildningsuppdrag heter ”Be Proud! Be Responsible!” I det programmet ska eleverna rollspela, till exempel två kvinnliga elever som diskuterar säkrare sex (den här elevcentrerade undervisningen är som tidigare nämnt också en progressiv idé). Läraren ska be eleverna brainstorma kring olika frågor om intima kontakter mellan sexualpartners. [41] De flesta som har traditionella värderingar har nog svårt att inte se drag av barnpornografi i den här sortens undervisning.
Planned Parenthood, som är programmets främsta förespråkare, är USA:s största leverantör av sexualkunskapsundervisning och böcker i ämnet, och de har avdelningar i 12 andra länder. Planned Parenthood driver också aborträttsfrågor. Gruppen hette tidigare American Birth Control League, och dess grundare, Margaret Sanger, var en progressiv socialist som högaktade Sovjetunionen under Stalin och reste dit personligen för att visa sin uppskattning. Hon var också en stark förespråkare för sexuell frigörelse. Hon har bland annat sagt att otrohetsaffärer ”verkligen befriade mig”. [42] Hon menade att kvinnor har rätt att bli ensamma mödrar, och hon skrev till sitt 16-åriga barnbarn om samlag att ”tre gånger om dagen är lagom”. [43] Hennes livsstil var med andra ord sådan att hon såg behovet av att grunda den här organisationen. I de sexualkunskapskurser som Planned Parenthood skapar i dag kan man lätt se hur den här sexuella frigörelsen har sitt ursprung i kommunism.
En amerikansk lärobok i sexualkunskap heter ”Perfectly Normal”, och har översatts till 30 språk och sålt i över en miljon exemplar över hela världen. I den finns ett hundratal teckningar av nakna kroppar som visar olika rörelser och känslor förknippade med onani mellan både hetero- och homosexuella par. Där finns även information om olika preventivmedel och abort. Författaren menar att barn har rätt att känna till allt det här. [44] Bokens huvudtema är att dessa olika sexuella beteenden är ”normala” och att man inte ska moralisera över dem.
I en vanligt förekommande sexualkunskapsbok för elever i gymnasieåldern står att läsa att somliga religioner anser att sex utanför äktenskapet är syndigt, men att ”Du måste själv bestämma hur viktiga dessa budskap är för dig.” [45] Med andra ord är alla värden relativa, och det är upp till barnen själva att bestämma vad som är rätt och fel.
I dag har offentligt finansierade amerikanska skolor i grunden två olika sorters sexualkunskapsundervisning. Den ena, som diskuterats ovan, och som marknadsförs kraftfullt av olika utbildningsorganisationer, är den kompletta läroplanen i sexualkunskap. Den innefattar instruktioner i olika sexuella beteenden, preventivmedel, förebyggande av könssjukdomar och annat. Den andra sorten lär helt enkelt de unga eleverna att kontrollera sina sexuella begär, diskuterar inte preventivmedel, och uppmuntrar till att vänta med sex tills man har gift sig.
Samhällsmoralen när det gäller sex har utan tvekan rört sig långt bort från det traditionella, trosbaserade synsättet. Media och internet svämmar över av pornografiskt innehåll, vilket är mycket skadligt för barnen.
I dagens utbildningsklimat, som domineras av ateism, följer de flesta offentligt finansierade skolor principen om ”värdeneutralitet”, och vill eller vågar inte lära barnen att det är omoraliskt och fel att ha sex utanför äktenskapet. Inte heller lär de barnen om vad som är rätt och fel enligt traditionella moralprinciper.
Sexualkunskap är ett hett ämne i samhället i dag. Det finns många olika debatter i olika sektorer om frågor som säkert sex, tonårsgraviditeter och könssjukdomar. Men att skolorna lär ut olika sexuella beteenden till tonåringar kommer bara att öka mängden sex utanför äktenskapet, vilket går emot den traditionella sexualmoralen. Även om det inte fanns tonårsgraviditeter eller könssjukdomar, skulle det vara helt okej att tonåringar lever promiskuösa liv?
I Europa, där den sexuella kulturen på många håll är än mer frisläppt än i USA, är den genomsnittliga andelen tonårsgraviditeter bara hälften så stor som i USA, tack vare ”effektiv” sexualundervisning. Somliga tycker att det här är utmärkt, men andra är väldigt oroade. Oavsett dessa siffror så kan vi se att den dekadenta attityden till sex dominerar i dag, som ett resultat av kommunismens ansträngningar för att förstöra den mänskliga moralen.
v. Självkänsla och egocentrism
Sedan 60-talet har det amerikanska utbildningssystemet allt mer kommit att styras av en ny dogm, som lett till nedåtgående trenden vad gäller utbildningens kvalitet: självkänslans kult.
På ytan tycks självkänsla handla om en känsla av självförtroende och självrespekt som uppkommer som ett resultat av ens egna förmågor och det man åstadkommer. Men den variant av självkänsla som förs fram i amerikanska skolor är något helt annat. I sin bok ”The Feel-Good Curriculum: The Dumbing Down of America’s Kids in the Name of Self-Esteem”, skriver utbildningsforskaren Maureen Stout om ett väldigt vanligt fenomen i amerikanska skolor i dag: Eleverna bryr sig om sina betyg, men inte om vad de lärt sig, eller hur hårt de kämpade. För att tillgodose elevernas krav på bättre betyg har lärarna fått göra proven lättare och minska kraven. Men det det här har bara resulterat i att de underpresterande eleverna anstränger sig ännu mindre. Författarens kollegor tycks ha vant sig vid det här fenomenet, och tänker till och med att skolan ska vara som en skyddande livmoder, isolerad från yttervärlden, så att eleverna kan ha det känslomässigt bekvämt, utan att sätta fokus på intellektuell utveckling eller att utveckla motståndskraft. Elevernas känslor tycks stå i centrum, inte deras utveckling som helhet. [46]
Som många kommentatorer påpekat så har den här självkänsledogmen blandat ihop orsak och verkan. Självkänsla är resultatet av ansträngningar, inte en förutsättning för att lyckas. Med andra ord: Man lyckas inte för att man mår bra, man mår bra efter att ha lyckats.
Den här felaktiga synen på självkänsla är en biprodukt av den psykoterapeutiska undervisningsstil som varit på uppgång sedan 60-talet. Psykoterapeutisk utbildning har indoktrinerat ett stort antal unga människor med en känsla av att de bara har rättigheter och inga skyldigheter, och en offermentalitet. Stout sammanfattar inställningen så här: ”Jag vill göra det jag vill, på det sätt jag vill, när jag vill, och ingen ska hindra mig.” [47]
Amerikansk utbildning överbetonar idéer som frihet och självcentrering i sina försök att bygga denna känslostyrda variant av självkänsla. Den här sortens utbildning skapar generationer av unga människor som inte sätter värde på moral och som inte lär sig att ta ansvar. De bryr sig bara om sina egna känslor, inte andras känslor. De vill ha roligt, inte göra uppoffringar, anstränga sig eller lida. Det här har haft katastrofala följder för samhällsmoralen i USA..
V. Infiltrationen av utbildningssystemet
i. Kontroll över amerikansk grundskole- och gymnasieutbildning
Under en lång period efter att USA grundats så var den federala regeringen inte inblandad i utbildningssystemet, utan det sköttes av kyrkan eller respektive delstats styre. 1979 etablerades USA:s utbildningsdepartement, vars ansvarsområde har växt ända sedan dess. Dess nuvarande makt över utbildningsstrategier och fördelning av utbildningsbudgetar är mycket större än den en gång var. Föräldrar, skoldistrikt och delstatsstyren brukade ha mer att säga till om när det gäller utbildning, men får nu i allt högre grad bara lyda order från den federala regeringen. Föräldrar och skoldistrikt har gradvis mist beslutandemakten över vad som lärs ut i skolorna och hur det lärs ut.
Makt i sig är neutralt – de som sitter på makten kan använda den för goda eller dåliga syften. Att centralisera makt är inte heller nödvändigtvis någonting dåligt. Det handlar om hur personen eller institutionen i fråga använder sin makt, och vad målen är. Maktkoncentrationen i det amerikanska utbildningssystemet innebär ett stort problem för det att marxism har infiltrerat alla nivåer av USA:s statsapparat, men särskilt den centrala byråkratin. Under dessa förhållanden får varje dåligt beslut omfattande konsekvenser, och de få klarsynta individer som finns kvar och hade kunnat åtgärda problemet har inte makt att göra det.
Författaren och före detta läraren B.K. Eakman förklarar hur ett av resultaten av centraliseringen av makt inom det amerikanska utbildningssystemet är att de ansvariga tjänstemännen inte kan se hur deras strategier utvecklas på längre sikt, och vilken stor inverkan de får. Många sitter bara med sitt begränsade område. Fastän vissa händelser väcker farhågor så har de flesta varken tid, resurser eller energi nog för att själva gå till botten med saker. De saknar pusselbitar, och kan inte göra så mycket mer än att lyda sina överordnade. Det är ett enormt maskineri, och de är bara en liten kugge. Det här begränsade perspektivet på vad deras beslut får för konsekvenser för eleverna och samhället i stort påverkar deras känsla av moraliskt ansvar. [48] Kommunismen kan dra nytta av den här svagheten i systemet.
Lärarutbildningar, förlag, utbildningsorganisationer och andra institutioner påverkar utbildningen mycket, och alla dessa har blivit mål för kommunistisk infiltration.
ii. Lärarfackets roll
Det nionde kapitlet i den här boken tar upp hur kommunismen manipulerar och utnyttjar fackföreningar. Lärarfacken har blivit ett av de främsta skälen till att utbildningssystemet i USA går så dåligt. Dessa fackföreningar bryr sig inte om att höja kvaliteten på utbildningen, utan ägnar sig åt att belöna misslyckanden, beskydda inkompetens och offra samvetsgranna lärare som försöker bidra, och som verkligen försöker undervisa sina elever.
Tracey Bailey var en naturkunskapslärare som vann pris som årets bästa lärare i USA 1993. [49] Lärarfacket AFT:s ordförande uttryckte sin glädje över att en medlem av facket hade vunnit, men Bailey var då inte längre medlem av AFT. Han hade kommit att anse att de stora lärarfacken är skälet till att det offentligt finansierade amerikanska utbildningssystemet har fallerat. Facken är en del av problemet, inte lösningen. Enligt Bailey är facken bara en intressegrupp som bevarar status quo, och en grundbult i ett system som belönar medelmåttighet och inkompetens. [50]
De stora amerikanska lärarfacken är välfinansierade och rankas som en av landets viktigaste lobbygrupper. De har blivit till ett av de största hindren för positiva reformer av utbildningssystemet. Det Kaliforniska lärarfacket CTA, som är en del av AFT, samlar in massor av pengar från sina medlemmar, som sedan används till politiska donationer, och lobbying för olika politiska beslut. 1991 försökte Kalifornien införa ett slags skolpeng som skulle låta familjer själva välja vilka skolor de skulle skicka sina barn till. Det här förslaget blockerades med CTA:s hjälp, och man tvingade även en skola att säga upp ett kontrakt med en hamburgerkedja som hade donerat 25 000 dollar till kampanjen för att få igenom det här förslaget. [51]
iii. Begränsning av familjens påverkan på barnets utbildning
Ett annat viktigt mål för kommunismen är att barnen ska tas från föräldrarna så snabbt som möjligt, och att det i stället ska uppfostras till största delen av staten. Det här är ingen lätt sak att genomföra, men saker och ting har i tysthet rört sig i den här riktningen.
I kommunistländer har elever från ”borgerliga” hem ofta uppmanats att bryta kontakten med sina föräldrar. Man ser också till att öka den tid som barnet tillbringar i skolan, genom att fokusera på olika prov i utbildningen, vilket också minskar föräldrarnas inflytande över sina egna barn. I väst används också olika metoder för liknande mål. Man ökar den schemalagda undervisningstiden, låter barnen börja i skolan i allt lägre ålder, tillåter inte att barnen tar med sig läroböckerna hem, och avråder elever från att diskutera kontroversiella ämnen de lärt sig om i klassrummet med sina föräldrar.
Metoder som den tidigare nämnda Values Clarification syftar till att skilja eleven från sina föräldrar. En förälder till en elev som gick igenom ”Quest”-programmet kommenterade: ”Det verkar som om föräldrarna alltid framställdes i dålig dager. Det kunde vara ett scenario med en far och en son, och fadern var alltid dominant, sträng och orättvis.” Undertexten i de här kurserna tycks ofta vara ”Dina föräldrar förstår dig inte, men det gör vi.” [52]
Ibland kräver lagen att eleverna först måste få föräldrarnas godkännande innan de kan delta i vissa aktiviteter. I de fallen har lärare eller annan personal på skolan ofta använt missledande och tvetydiga formuleringar för att göra det svårt för föräldrarna att förstå vad det är de godkänner. Om föräldrarna klagar kan myndigheterna eller skoldistriktet fördröja ärendet eller undandra sig sitt ansvar. Föräldrar har fått höra sådant som att de saknar lärarnas professionella kunskaper, att andra skoldistrikt gör samma sak, att ni är de enda som klagar, och så vidare.
De flesta föräldrar har inte tid eller resurser att försöka processa med skolan eller skoldistriktet. Dessutom kommer ju barnen inte att gå kvar i skolan för evigt, så många föräldrar väljer att inte ta strid. När föräldrar ändå väljer att ta strid mot vad de upplever som olämpliga metoder i skolan blir de ibland utmålade som extremister, haverister, religiösa fanatiker, fascister och liknande av skolan. Det här har en avskräckande effekt på andra föräldrar. [53]
iv. Missvisande och obskyr jargong
I förordet till sin bok ”The Deliberate Dumbing Down of America”, påpekar Iserbyt följande:
”Anledningen till att amerikaner inte förstår det här kriget är att det har utkämpats i tysthet – i vår nations skolor, inriktat på barnen, som hålls fångna i klassrummen. De som för detta krig använder väldigt sofistikerade och effektiva redskap:
– Hegeliansk dialektik (samförstånd, konsensus och kompromiss)
– Gradualism (två steg fram, ett steg tillbaka)
– Semantisk förvillelse (omdefinition av termer för att få medhåll utan förståelse)”
Phyllis Schlafly skrev också om det här fenomenet. I förordet till boken ”Child Abuse in the Classroom” skriver Schlafly att psykoterapeutiska lektioner använder en uppsättning specialtermer som gör att föräldrarna inte förstår det verkliga syftet bakom och de verkliga metoderna i dessa lektioner. De här termerna innefattar ”beteendemodifikation”, ”högre kritiskt tänkande”, ”moraliskt resonerande”, och liknande. [54]
I årtionden har amerikanska pedagoger skapat en uppsjö av sådana termer, som handlar om lärande i grupp, problemlösning, personligt anpassad undervisning, livslångt lärande, interaktiv undervisning och massor av annat. På ytan kan de se vettiga ut, men när man gräver djupare i de här termerna och vad de leder till finner man att syftet är att misskreditera den traditionella undervisningen och urholka kunskapsinnehållet i undervisningen. [55]
v. Storskaliga förändringar i ämnen och läroböcker
I boken ”None Dare Call It Treason”, som publicerades redan på 60-talet, så analyseras den läroboksreform som USA genomförde på 30-talet. Den kombinerade olika ämnen, såsom historia, geografi, sociologi, ekonomi och statsvetenskap för att ta fram en uppsättning läroböcker som helt avvek från det innehåll och de värderingar som traditionellt präglat amerikanska läroböcker. ”Avståndstagandet från religion var så uttalat, propagandan för socialistisk kontroll över människors liv så öppen”, [56] att böckerna nedvärderade nationens hjältar och den amerikanska konstitutionen.
Det var en mycket stor uppsättning läroböcker, som inte gick att placera in i något traditionellt ämne, vilket ledde till att experter i de olika ämnena inte ägnade det hela så stor uppmärksamhet. Långt senare, när större delar av allmänheten började inse problemet och protestera mot det hade redan fem miljoner elever gått igenom skolan med den här sortens material. Numera har man i USA klumpat ihop historia, geografi, samhällsvetenskap och annat i ämnet ”social studies” (”samhällskunskap”) och idén bakom detta är detsamma.
Om den här förändringsprocessen hade varit transparent hade både experter och föräldrar troligen motsatt sig den. Men eftersom de nya böckerna blandar olika ämnen så har experter på de specifika ämnena svårt att uttala sig om innehållet bortom sitt eget expertområde. Det här har gjort att det är förhållandevis lätt att få dessa läroböcker godkända i skoldistrikten.
Det kanske tar tio eller tjugo år för några att upptäcka avsikterna bakom den här sortens läromedel. Vid det laget har eleverna redan blivit vuxna och lärarna är vana vid de nya läromedlen och metoderna, och då är det för sent att gå tillbaka till de traditionella formerna. Även om ett litet antal personer inser de stora problemen med det här materialet så når de inte ut i debatten, och kommer därför att ha mindre påverkan på beslutsfattandet. Om motståndet blir mer högljutt kan det tas som intäkt för att det är dags att genomföra nästa reformrunda, vilket ytterligare spär ut det traditionella innehållet med vänsteridéer. Till sist är eleverna så separerade från traditionen att det är omöjligt att gå tillbaka.
Uppdateringarna av de amerikanska skolböckerna gjordes så snabbt, menar somliga, för att kunskapen har växt allt snabbare. Men det som man måste lära sig i grundskolan har faktiskt inte förändrats särskilt mycket. Så varför publiceras det så många nya olika läroböcker? På ytan ser det ut som om förlagen konkurrerar med varandra; de vill inte att eleverna ska använda samma böcker år efter år, för då tjänar de inga pengar. Men på en djupare nivå har denna process också utnyttjats för att förändra vad nästa generation ska lära sig.
vi. Utbildningsreformer: En dialektisk kamp
Sedan 50- och 60-talet har det amerikanska utbildningssystemet genomgått ett antal reformer, men ingen av dem gav de förbättringar man ville se. 1981 nådde resultaten på SAT (amerikanska högskoleproven) nya bottenrekord, vilket utmynnade i rapporten ”A Nation at Risk” och en rörelse för att gå tillbaka till grunderna inom utbildning. För att ändra på den här pinsamma situationen för amerikansk utbildning har flera presidenter genomfört olika storskaliga reformer sedan 90-talet, men effekterna har uteblivit. Faktum är att de olika reformerna har skapat nya problem som visat sig ännu svårare att lösa. [57]
Vi tror att de flesta människor som varit involverade i dessa utbildningsreformer hade ärligt goda avsikter för både eleverna och samhället i stort, men på grund av påverkan från diverse dåliga tänkesätt har deras intentioner fått motsatt resultat. Många av dessa reformer har i stället bara spridit kommunistiska idéer vidare. Precis som på andra områden har infiltrationen via utbildningssystemet inte behövt vinna hela kriget i ett enda slag. Målet är inte att en viss reform ska lyckas. Faktum är att varje reform är dömd att misslyckas på grund av hur den är utformad, vilket ska ge en ursäkt för ytterligare en reform. Varje ny reform avviker ännu mer från traditionen, och skapar därmed ett folk som är allt mer främmande inför traditionen. Det är en dialektisk kamp med två steg fram och ett tillbaka. På det här viset kommer folk aldrig att sörja traditionens sönderfall, utan i stället fråga vad tradition ens är för något.
3. Målet: Att förstöra utbildningen i både öst och väst
När det gäller västerlandet kan kommunismen vänta i hundratals år om det krävs, och nå sitt mål efter generationer av förändringar i den progressiva pedagogiken. I Kina däremot fanns 5 000 år av djupa, kulturella traditioner. Men tack vare de specifika historiska omständigheterna vid den tiden då kommunisterna tog makten, så kunde de utnyttja det kinesiska folkets tendens att söka snabba framgångar och omedelbara fördelar. Man fick det kinesiska folket att vidta radikala åtgärder som snabbt separerade dem från traditionen på bara några årtionden. På det här sättet nådde kommunismen sitt mål om att fördärva utbildning och mänsklighet i Kina.
I början av 1900-talet, när John Deweys progressiva pedagogik hade börjat fräta på det amerikanska utbildningssystemet, återvände hans etniskt kinesiska lärjungar till Kina, där de blev pionjärer inom modern kinesisk utbildning. De brittiska kanonerna hade förstört det kinesiska folkets självförtroende, och de intellektuella ville gärna hitta ett sätt att stärka nationen. Kommunisterna utnyttjade dessa förhållanden för att starta den så kallade ”ny kultur”-rörelsen, som tog avstånd från Kinas traditioner.
Rörelsen, som attackerade den traditionella kulturen, var ett slags övning inför 60-talets kulturrevolution. Ny kultur-rörelsen hade tre primära företrädare: Hu Shi, som var en lärjunge till Dewey; Chen Duxiu, som var en av grundarna av Kinesiska kommunistpartiet; och Lu Xun, som senare skulle hyllas av Mao som ”kulturrevolutionens överbefälhavare”. Li Dazhao, en annan av kommunistpartiets grundare, spelade också en viktig roll i den här kulturrörelsens senare skede.
Ny kultur-rörelsen kritiserade Kina för tillkortakommandena i den traditionella utvecklingsvägen och lade all skuld för den bräcklighet som byggts upp i Kina över de senaste hundra åren på den traditionella konfucianska kulturen. Man förespråkade konfucianismens avskaffande. Den traditionella kulturen sågs som den ”gamla kulturen”, medan all västerländsk kultur behandlades som ”ny”. De traditionella synsätten kritiserades för att de inte följde idéerna om vetenskap och demokrati. Det här var förelöparen till fjärde maj-rörelsen, och inledde den första vågen av kullkastande av traditionell etik och traditionella värderingar. Samtidigt lade den grunden för den västerländska marxismens invasion av Kina.
Den största skada som ny kultur-rörelsen orsakade på utbildningsområdet var kampanjen för att basera det kinesiska skriftspråket på det samtida talspråket och inte som tidigare på den klassiska kinesiskan. Precis som Hu Shi förespråkade började kinesiska grundskolor lära ut det här talspråksbaserade skriftspråket. Det ledde till att kineserna efter bara en generation knappt kunde läsa och förstå klassisk kinesiska. På så vis kom en mängd traditionella klassiker att bli obegripliga för den genomsnittliga kinesiska eleven. De kom att behandlas som esoterika, något som specialiserade forskare studerade. Kinas 5 000 år av fantastisk civilisation förvandlades i ett slag till ren dekoration.
I den gudomligt inspirerade kinesiska kulturen var den klassiska kinesiskan separerad från talspråket. Många olika etniska grupper har assimilierats i Kina under historiens lopp, och dess kulturella centrum har flyttats många gånger. Så många olika språk har talats, även vid hovet. Men tack vare separationen av det talade och skrivna språket har den klassiska kinesiskan kunnat förbli relativt oförändrad. Elever under Qingdynastin kunde fortfarande läsa och förstå klassiker från Songdynastin, Tangdynastin och till och med antika skrifter från innan Qindynastin. Det här innebar att den traditionella kinesiska kulturen och litteraturen kunde föras vidare i en obruten tradition i tusentals år.
Men i och med kommunismen kapades de här kulturella rötterna via språket. Samtidigt, genom att kombinera tal- och skriftspråk så blev det lättare att föra in avvikande ord och fraser, vilket ledde det kinesiska folket ännu längre bort från traditionen.
Läskunnighetskampanjer och popularisering av kulturen i grundskoleundervisningen var något som kommunistpartiet genomförde både före och efter sitt definitiva övertagande, och det innebar en direkt och uttalad hjärntvätt. Till exempel var de första fraserna som eleverna lärde sig läsa och skriva propagandaslogans, som ”länge leve ordförande Mao”, ”det gamla, onda samhället” och ”den onda amerikanska imperialismen”. I dessa fraser syns tydligt de hatfyllda klasskampsvärderingar som partiet ville ingjuta.
Om man jämför den här sortens indoktrinering med progressiva barnböcker här i väst, om ett barn med två mammor och liknande, så är metoderna väldigt olika, men i båda fall handlar det om ett slags ideologisk indoktrinering av unga människor. Kinesiska barn utbildas på det här viset till att på eget initiativ försvara Kinesiska kommunistpartiets tyranniska regim och demonisera och förlöjliga personer som talar om universella värden. Barn som växer upp i väst riskerar i stället att dras till intoleranta studentmobbar som tystar dem som vill tala om traditionella värderingar och anklagar dem för diskriminering.
Strax efter att Kinesiska kommunistpartiet etablerat sitt styre började man genomföra kampanjer för att förändra tänkesättet hos intellektuella, med särskilt fokus på universitet och gymnasier. De huvudsakliga målen var att reformera de intellektuellas perspektiv på livet, tvinga dem att överge traditionella moralprinciper och ge upp sin filosofi om självförbättring i första hand. Man använde en marxistisk, klassbaserad syn på världen och livet, ur ”proletariatets” perspektiv.
Lärare från den gamla generationen tvingades idka upprepad självkritik, erkänna sina felsteg och acceptera att de övervakades, angavs och kritiserades av sina kollegor och elever. De tvingades till och med erkänna och eliminera ”kontrarevolutionära tankar” i sitt eget undermedvetna, som kallades ”aggressioner” mot den proletära klassen. Det här var givetvis mycket brutalare än dagens sensitivitetsträning. Somliga klarade inte av stressen och förnedringen och begick självmord. [58]
Därefter började kommunistpartiet att ändra på universitetens avdelningar och fakulteter. Man drog kraftigt ner på, slog samman eller lade ner fakulteter för filosofi, sociologi och liknande, och många universitet kom att bara ha naturvetenskap och teknik, i sovjetisk anda. Det här var för att partiet inte tolererade några hot mot sitt tyranniska styre från oberoende perspektiv på politik och samhälle. Dessa associerades till humaniora, som hade åtnjutit akademisk frihet under den kinesiska republiken. Samtidigt gjordes studier av marxistisk politik och filosofi obligatoriskt för alla studenter. Hela den här processen fullbordades på mellan två och tre år. I väst tog det en hel generation att etablera nya discipliner med syftet att indoktrinera eleverna med marxism. Återigen, fastän det gick olika snabbt så var resultaten liknande.
1958 inledde Kinesiska kommunistpartiet sin utbildningsrevolution, som hade följande huvuddrag:
För det första betonades utbildning som ett verktyg i proletariatets tjänst. Eleverna skulle under partikommitténs ledning organisera och förbereda läroplan och läromedel. På Pekinguniversitetet skrev studenter i kinesiska språket en avhandling med namnet ”Den kinesiska litteraturens historia” på 700 000 tecken, på bara 30 dagar. [59]
Det här var ett utmärkt exempel på den progressiva pedagogikens ”elevcentrerade” metoder, med ”utforskande lärande” och ”kooperativt lärande” – med andra ord att studenterna själva diskuterar och beslutar vad de ska lära sig och hur. Målen var tydliga: eliminera de ”vidskepliga föreställningarna” om auktoriteter (med syfte att skapa en attityd som motsatte sig traditionen), göra studenterna mer självcentrerade och lägga den grund för upproriskhet som skulle spela en så viktig roll under kulturrevolutionen.
För det andra skulle utbildning och arbete i produktionen slås samman. Varje skola hade sin egen fabrik, och under ”det stora språnget” smälte lärare och studenter stål tillsammans och brukade jorden. Till och med ett universitet som Renmin-universitetet, som hade haft ett tydligt fokus på samhällsvetenskaperna, drev hela 108 fabriker. Tanken var att studenterna skulle ”lära genom att göra”, men de lärde sig ingenting.
Under kulturrevolutionen som bröt ut några år senare mobiliserades studenterna till att förstöra alla former av kulturarv som associerades med traditionell kultur, såväl materiella som immateriella (se kapitel sex för mer detaljer). Det här liknar den motkultur som växte fram i väst. Efter att kulturrevolutionen inletts ansåg Mao att de ”borgerliga intellektuella” inte längre borde styra skolorna. Den 13 juni 1966 meddelade Kinesiska kommunistpartiet att universitetens antagning skulle reformeras. Man förbjöd högskoleprov och en stor mängd ”arbetare-bonde-soldat”-studenter togs in.
I en film vars titel kan översättas till ”Att bryta med gamla idéer”, och som producerades under kulturrevolutionen, uttalades anledningen till de här reformerna. ”En ung människa som växt upp på en fattig bondgård är inte tillräckligt läskunnig, men valkarna i hans händer av det hårda arbetet kvalificerar honom till universitetet.” En skolas rektor sade: ”Kan ni hålla oss ansvariga för deras låga läskunnighetsnivå? Nej! Den här räkningen ska göras upp med nationalisterna, markägarna och kapitalistklassen [förtryckarna]!”
Här i väst har vi sett en vetenskaplig artikel där det hävdas att matematikprov leder till rasdiskriminering eftersom elever från vissa minoriteter har sämre resultat i matematik än vita elever. [60] En annan vetenskaplig artikel hävdar att den standard som sätts för matematiken baserat på de högre resultat som manliga elever får leder till könsdiskriminering mot kvinnliga elever när man bedömer dessa efter samma standard. [61] Vare sig man sköter antagningen till universitetet baserat på hur mycket valkar man har i händerna eller sänker standarden för att inte ”diskriminera” på bas av kön eller etnicitet, så är syftet att göra studenterna dummare och hämma deras intellektuella utveckling.
Efter kulturrevolutionen återupptog Kina sina högskoleprov. Därefter var det det allra viktigaste med grundskole- och gymnasieundervisningen, att förbereda sig för det här provet. Med den här sortens instrumentalisering av undervisningen ses eleverna i stället som maskiner som bara ska klara provet, utan att ha någon förmåga att tänka själva eller skilja på rätt och fel. Marxistisk filosofi, politik och ekonomi har också hängt kvar som obligatoriska provämnen.
De elever som har skurits av från traditionen värderar rätt och fel, gott och ont helt enligt kommunismens standard. Således hurrade och jublade många kinesiska elever efter terrorattackerna den 11 september. Lågstadieelever uttrycker att de vill bli korrupta tjänstemän när de blir stora. Universitetsstuderande prostituerar sig och blir surrogatmödrar för pengar.
Kommunismen har tagit den unga generationen som gisslan.
Slutsats: En återgång till traditionell utbildning
Utbildningssystemet tar på sig ansvaret för nationens, ja själva den mänskliga civilisationens framtid. Det är ett långsiktigt åtagande vars konsekvenser sträcker sig över hundratals, rentav tusentals år. Under de senaste hundra åren har det amerikanska utbildningssystemet i stort sett förstörts av kommunistisk infiltration och påverkan. Föräldrar och lärare har varit maktlösa, och inte kunnat ge barnen en bra utbildning. Skolorna, som borde kultivera elevernas talanger, har i stället skämt bort dem och lett dem på villovägar. Nu är oron stor i samhället över elevernas bristande moral och förmågor, deras bräckliga psyken och ovanor, såväl som de kaotiska antitraditionella och antisociala trender som de dras med i. Vad vi ser är hur ondskan slukar framtidens mänsklighet.
Bland de 45 mål för kommunismen som listas i boken ”The Naked Communist” från 1958 kan man läsa följande när det gäller utbildning: ”Ta kontrollen över skolorna. Använd dem som transportband för socialism och dagens kommunistpropaganda. Mjuka upp läroplanen. Ta kontroll över lärarfacken. Få in partilinjen i läroböckerna.” [62]
När man ser på det amerikanska utbildningssystemet i dag kan man konstatera att dessa mål har uppnåtts med råge. Tack vare USA:s ekonomiska och politiska styrka beundras och härmas amerikansk kultur av länder runt om i världen. Många länder ser till USA som ett föredöme när det gäller reformer inom utbildningssystemet. Amerikanska koncept inom undervisning, läromedel, pedagogik och metoder för att styra skolor har påverkat många länder. Så i viss mån har hela världens utbildningssystem förändrats när det amerikanska systemet har gjort det.
Enligt den österländska traditionen så föds upplysta människor, eller helgon, både vid Skapelsen och när den mänskliga civilisationen har blivit korrupt. Dessa upplysta eller helgon kallas också ”lärare”. Även i väst kan vi se hur Sokrates agerade som en lärare, och Jesus kallades lärare. I öst ser vi hur ett av Buddhas tio namn är ”himlens och människans lärare”. Konfucius var en lärare, och Lao Zi var i sin tur Konfucius lärare. De lärde folk hur man ska vara som människor, att respektera Gud, att leva i fred med andra och att förbättra sin moral.
Dessa helgon och upplysta är mänsklighetens främsta lärare. Deras ord har format de stora civilisationerna och blivit fundamentala klassiker för alla civilisationer. De värderingar de lär ut, och sätten som de förbättrar moralen på, ger varje individ en möjlighet att blir frisk, och att nå bortom det värdsliga. Individer med friska sinnen är livsnödvändiga för ett friskt samhälle. Således har dessa, de främsta lärarna, samtliga lärt ut att utbildningens högsta syfte är att odla en god karaktär.
Inom både österländsk och västerländsk klassisk utbildning har man i tusentals år fört vidare den kultur som gudarna givit människan. Dessa dyrbara erfarenheter och resurser har bevarats. Enligt den klassiska utbildningens anda är både färdighet och integritet viktiga kriterier för att bedöma huruvida utbildning fungerar. När man ska återuppväcka den mänskliga utbildningstraditionen så är denna skatt av klassisk utbildning värd att bevara, undersöka och lära sig.
Människor med hög moral kan styra sig själva. Det här är den sociala norm som USA:s grundlagsfäder hoppades på. De som är moraliskt högtstående kommer att få himlens välsignelse, och genom flit och visdom tillfredsställa både sina materiella och andliga behov. Dessutom garanterar en hög moral att samhället växer och bevaras över generationerna. Detta är vad helgonen och de upplysta – mänsklighetens främsta lärare – lär ut om hur dagens människor kan återvända till traditionen.
| Kapitel 12 (Del 1) | Kapitel 13 |
Referenser
[1] A Nation at Risk, https://www2.ed.gov/pubs/NatAtRisk/risk.html.
[2] Ibid.
[3] Mark Bauerlein, The Dumbest Generation: How the Digital Age Stupefies Young Americans and Jeopardizes Our Future (New York: Jeremy P. Tarcher/Penguin, 2008), kapitel ett
[4] John Taylor Gatto, Dumbing Us Down: The Hidden Curriculum of Compulsory Schooling (Gabriola Island, BC, Canada: New Society Publishers, 2005), s. 12.
[5] Charles J. Sykes, Dumbing Down Our Kids: Why American Children Feel Good about Themselves but Can’t Read, Write, or Add (New York: St. Martin’s Griffin, 1995), s. 148-149.
[6] Thomas Sowell, Inside American Education (New York: The Free Press, 1993), s. 4.
[7] Charlotte Thomson Iserbyt, The Deliberate Dumbing Down of America: A Chronological Paper Trail (Ravenna, Ohio: Conscience Press, 1999), xvii.
[8] Robin S. Eubanks, Credentialed to Destroy: How and Why Education Became a Weapon (invisibleserfscollar.com, 2013), s. 48.
[9] Ibid., s. 49.
[10] Ibid., s. 45-46.
[11] “Ten Most Harmful Books of the 19th and 20th Centuries,” Human Events, 31 maj 2005 http://humanevents.com/2005/05/31/ten-most-harmful-books-of-the-19th-and-20th-centuries/.
[12] Mortimer Smith, And Madly Teach: A Layman Looks at Public School Education (Chicago: Henry Regnery Company, 1949). Se även: Arthur Bestor, Educational Wastelands: The Retreat from Learning in Our Public Schools, 2nd ed. (Champaign, Illinois: University of Illinois Press, 1985).
[13] John A. Stormer, None Dare Call It Treason (Florissant, Missouri: Liberty Bell Press, 1964), s. 99.
[14] I. L. Kandel, “Prejudice the Garden toward Roses?” The American Scholar, Vol. 8, No. 1 (Winter 1938–1939), s. 77.
[15] Christopher Turner, “A Conversation about Happiness, Review – A Childhood at Summerhill,” The Guardian, 28 mars 2014, https://www.theguardian.com/books/2014/mar/28/conversation-happiness-summerhill-school-review-mikey-cuddihy.
[16] Alexander Neil, Summerhill School: A Radical Approach to Child Rearing (New York: Hart Publishing Company, 1960), Kapitel 3.
[17] Ibid., Kapitel 7.
[18] Joanne Lipman, “Why Tough Teachers Get Good Results,” The Wall Street Journal, 27 september 2013, https://www.wsj.com/articles/why-tough-teachers-get-good-results-1380323772.
[19] Daisy Christodoulou, Seven Myths about Education (London: Routledge, 2014).
[20] Diane West, The Death of the Grown-Up: How America’s Arrested Development Is Bringing down Western Civilization (New York: St. Martin’s Press, 2008), s. 1-2.
[21] Fred Schwartz and David Noebel, You Can Still Trust the Communists… to Be Communists (Socialists and Progressives too) (Manitou Springs, CO: Christian Anti-Communism Crusade, 2010), baksidan.
[22] Stein v. Oshinsky, 1965; Collins v. Chandler Unified School District, 1981.
[23] John Taylor Gatto, The Underground History of American Education: A Schoolteacher’s Intimate Investigation into the Problem of Modern Schooling (The Odysseus Group, 2000), kapitel 14.
[24] Diane Ravitch, “Education after the Culture Wars,” Dædalus 131, no. 3 (Summer 2002), s. 5-21.
[25] Steven Jacobson, Mind Control in the United States (1985), 16, https://archive.org/details/pdfy-6IKtdfWsaYpENGlz.
[26] “Inside a Public School Social Justice Factory,” The Weekly Standard, 1 februari 2018, https://www.weeklystandard.com/katherine-kersten/inside-a-public-school-social-justice-factory.
[27] History Social-Science Framework (Adopted by the California State Board of Education, juli 2016, publicerad av California Department of Education, Sacramento, 2017), s. 431, https://www.cde.ca.gov/ci/hs/cf/documents/hssfwchapter16.pdf.
[28] Ibid., s. 391.
[29] Stanley Kurtz, “Will California’s Leftist K-12 Curriculum Go National?” National Review, 1 juni 2016, https://www.nationalreview.com/corner/will-californias-leftist-k-12-curriculum-go-national/.
[30] Phyllis Schlafly, red., Child Abuse in the Classroom (Alton, Illinois: Pere Marquette Press, 1984), s. 13.
[31] Herbert Marcuse, Eros and Civilization: A Philosophical Inquiry into Freud (Boston: Beacon Press, 1966), s. 35.
[32] B. K. Eakman, Cloning of the American Mind: Eradicating Morality through Education (Lafayette, Louisiana: Huntington House Publishers, 1998), s. 109.
[33] William Kilpatrick, Why Johnny Can’t Tell Right from Wrong and What We Can Do about It (New York: Simon & Schuster, 1992), s. 16-17.
[34] Thomas Sowell, Inside American Education: The Decline, the Deception, the Dogmas (New York: The Free Press, 1993), s. 36.
[35] Ibid., kapitel 3.
[36] “Death in the Classroom,” 20/20, ABC Network, 21 september 1990, https://www.youtube.com/watch?v=vbiY6Fz6Few.
[37] Sowell, Inside American Education: The Decline, the Deception, the Dogmas, s. 38.
[38] Kilpatrick, Why Johnny Can’t Tell Right from Wrong and What We Can Do about It, s.32.
[39] “We Teach Children Sex … Then Wonder Why They Have It,” Daily Mail, 1 augusti 2004, http://www.dailymail.co.uk/debate/article-312383/We-teach-children-sex–wonder-it.html.
[40] “Focus on Youth with ImPACT: Participant’s Manual,” Centers for Disease Control and Prevention, https://effectiveinterventions.cdc.gov/docs/default-source/foy-implementation-materials/FOY_Participant_Manual.pdf?sfvrsn=0.
[41] Robert Rector, “When Sex Ed Becomes Porn 101,” The Heritage Foundation, 27 augusti 2003, https://www.heritage.org/education/commentary/when-sex-ed-becomes-porn-101.
[42] Norman K. Risjord, Populists and Progressives (Rowman & Littlefield, 2005), s. 267.
[43] Madeline Gray, Margaret Sanger (New York: Richard Marek Publishers, 1979), s. 227–228.
[44] Rebecca Hersher, “It May Be ‘Perfectly Normal,’ But It’s Also Frequently Banned,” National Public Radio, 21 september 2014, https://www.npr.org/2014/09/21/350366435/it-may-be-perfectly-normal-but-its-also-frequently-banned.
[45] Kilpatrick, Why Johnny Can’t Tell Right from Wrong and What We Can Do about It, s. 53.
[46] Maureen Stout, The Feel-Good Curriculum: The Dumbing Down of America’s Kids in the Name of Self-Esteem (Cambridge, Massachusetts: Perseus Publishing, 2000), s. 1-3.
[47] Ibid., s. 17.
[48] B. K. Eakman, Educating for the ‘New World Order’ (Portland, Oregon: Halcyon House, 1991), s. 129.
[49] “Teacher of the Year Ceremony,” C-Span, https://www.c-span.org/video/?39846-1/teacher-year-ceremony
[50] Sol Stern, “How Teachers’ Unions Handcuff Schools,” The City Journal, Spring 1997, https://www.city-journal.org/html/how-teachers%E2%80%99-unions-handcuff-schools-12102.html.
[51] Troy Senik, “The Worst Union in America: How the California Teachers Association Betrayed the Schools and Crippled the State,” The City Journal, Spring 2012, https://www.city-journal.org/html/worst-union-america-13470.html.
[52] Kilpatrick, Why Johnny Can’t Tell Right from Wrong and What We Can Do about It, s. 39.
[53] Samuel Blumenfeld and Alex Newman, Crimes of the Educators: How Utopians Are Using Government Schools to Destroy America’s Children (Washington D. C.: WND Books, 2015), kapitel 14.
[54] Schlafly, Child Abuse in the Classroom, s. 14.
[55] Valerie Strauss, “A serious Rant about Education Jargon and How It Hurts Efforts to Improve Schools,” Washington Post, 11 november 2015, https://www.washingtonpost.com/news/answer-sheet/wp/2015/11/11/a-serious-rant-about-education-jargon-and-how-it-hurts-efforts-to-improve-schools/?utm_term=.8ab3d85e9e45.
[56] Stormer, None Dare Call It Treason, s. 104-106.
[57] Angående kritiken av “common core,” se Duke Pesta, “Duke Pesta on Common Core – Six Years Later,” https://www.youtube.com/watch?v=wyRr6nBEnz4, och Diane Ravitch, “The Common Core Costs Billions and Hurts Students,” New York Times, 23 juli 2016, https://www.nytimes.com/2016/07/24/opinion/sunday/the-common-core-costs-billions-and-hurts-students.html.
[58] Det finns många exempel, se exempelvis Zhou Jingwen, Ten Years of Storm: The True Face of China’s Red Regime [風暴十年：中國紅色政權的真面貌], (Hong Kong: shi dai pi ping she [時代批評社], 1962). Webversion på kinesiska tillgänglig på https://www.marxists.org/chinese/reference-books/zjw1959/06.htm#2
[59] Luo Pinghan, “The Educational Revolution of 1958,” Literature History of the Communist Party, Vol. 34
[60] Robert Gearty, “White Privilege Bolstered by Teaching Math, University Professor Says,” Fox News, 24 oktober 2017, http://www.foxnews.com/us/2017/10/24/white-privilege-bolstered-by-teaching-math-university-professor-says.html.
[61] Toni Airaksinen, “Prof Complains about ‘Masculinization of Mathematics,’” Campus Reform, 24 augusti 2017, https://www.campusreform.org/?ID=9544.
[62] W. Cleon Skousen, The Naked Communist (Salt Lake City: Izzard Ink Publishing, 1958, 2014), kapitel 12.