Kapitel 2: Kommunismens början i Europa

Innehåll

Introduktion

1. Karl Marxs sataniska skrifter

2. Marxismens historiska kontext

3. Franska revolutionen

4. Kommunismen gör sin debut i Paris

5. Först Europa, sedan världen

****

Introduktion

Många profetior inom de sanna världsreligionerna har besannats, liksom förutsägelser av Nostradamus och profetior som förts vidare i olika kulturer världen över, från Peru till Korea. Det har skrivits förvånansvärt exakta profetiska texter under Kinas historia, från Handynastin till Mingdynastin. [1]

Dessa profetior förmedlar den viktiga sanningen att historien inte är någon slumpmässig process, utan ett drama, där den ordning i vilka de stora händelserna ska utspela sig är uppgjord på förhand. I den yttersta tiden, som också kan förebåda början på en ny historisk cykel, väntar alla världens religioner på samma sak: Skaparens ankomst till människornas värld.

Varje drama har sitt klimax. Djävulen har gjort sina arrangemang för att förstöra mänskligheten, men den allsmäktige Skaparen har sina sätt att väcka världens människor, befria dem från djävulens bojor och erbjuda räddning. Idag, i den sista epoken innan Skaparens ankomst, ser vi den sista striden mellan gott och ont utspela sig.

Sanna religioner över hela världen har förutsagt att i eran då Skaparen återvänder kommer världen att vara full av demoner, styggelser och olycksbådande händelser, eftersom mänskligheten har förlorat sina moraliska spärrar. Det här är just den värld vi lever i idag.

Det förfall vi ser idag har skapats under lång tid. Det började för hundratals år sedan, då dess huvudsakliga drivkraft framträdde: ateismen och förvillelsen av mänskligheten. Det var Karl Marx som skapade en ideologi för att omfatta bedrägeriet i alla dess former, och det var Vladimir Lenin som omsatte teorin i brutal praktik.

Marx var dock ingen ateist. Han följde djävulens kult och blev den demon vars uppdrag var att hindra människan från att känna igen Skaparen i den yttersta tiden.

1. Karl Marxs sataniska skrifter

Karl Marx publicerade många böcker under sin livstid. De mest välkända är ”Det kommunistiska manifestet” från 1848 och de tre volymerna av ”Kapitalet” som publicerades mellan 1867 och 1894. Dessa verk utgör den teoretiska basen för den kommunistiska rörelsen.

Vad som är mindre känt är att Marx liv var en process där han överlämnade sin själ till djävulen och blev dess agent i människovärlden.

I sin ungdom var Marx en djupt troende kristen, innan han genomgick sin demoniska transformation.

I en tidig dikt skriver Marx om sin vilja att hämnas på Gud. [Dikterna av Marx här nedan är tyska i original, men återges i engelska tolkningar]

So a god has snatched from me my all

In the curse and rack of destiny.

All his worlds are gone beyond recall!

Nothing but revenge is left to me!



On myself revenge I’ll proudly wreak,

On that being, that enthroned Lord,

Make my strength a patchwork of what’s weak,

Leave my better self without reward!



I shall build my throne high overhead,

Cold, tremendous shall its summit be.

For its bulwark— superstitious dread,

For its Marshall— blackest agony. [2]

Marx beskriver i ett brev till sin far de förändringar han genomgick: ”Ett täckelse föll, mitt allra heligaste slets sönder, och nya gudar måste ersätta dem. […] En verklig rastlöshet har tagit över mig, och jag kommer inte att kunna lugna de upphetsade andarna förrän jag är i din kära närvaro.”[3]

I en annan dikt från samma tid, säger huvudpersonen:

Thus heaven I’ve forfeited, I know it full well. 

My soul, once true to God, is chosen for hell. [4]

Marxs familj såg tydligt förändringen han genomgick. Den 2 mars 1837 skrev hans far till honom: ”Din framgång, det kära hoppet om att en dag se ditt namn beryktat, och din jordiska välmåga är inte det enda som mitt hjärta begär. Dessa illusioner hade jag länge, men jag kan försäkra dig att deras förverkligande inte hade gjort mig lycklig. Bara om ditt hjärta förblir rent och slår mänskligt, och om ingen demon lyckas förleda ditt hjärta från bättre känslor, bara då kommer jag att vara lycklig.”[5]

En av Marxs döttrar skrev att när hon var liten brukade hennes far berätta många sagor för henne och hennes systrar. Hennes favorit var den vindlande historien om Hans Röckle, en trollkarl som alltid hade ont om pengar, och var tvungen att sälja sina vackra dockor till djävulen.

Marx, däremot, sålde sin själ till djävulen för att nå framgång. I en dikt om en spelman skriver han:

How so! I plunge, plunge without fail
My blood-black saber into your soul.
That art God neither wants nor wists,
It leaps to the brain from Hell’s black mists.

Till heart’s bewitched, till senses reel:
With Satan I have struck my deal.
He chalks the signs, beats time for me,
I play the death march fast and free. [8]

I sin biografi över Marx skriver författaren Robert Payne att historierna Marx berättar kan ses som allegorier över hans eget liv, och att han medvetet tycktes handla i djävulens intresse.

Marxs själ gick över till den mörka sidan. I sitt raseri mot Gud sällade han sig till djävulens kult. Den amerikanske politiske filosofen Eric Voegelin skrev: ”Marx visste att han var en gud som skapade en värld, han ville inte vara ett djur. Han ville inte se världen ur djurets perspektiv. […] Han ville se världen ifrån den punkt där motsatserna sammanfaller, alltså från Guds position.” [10]

I en dikt uttryckte Marx sin vilja att bryta sig loss från gudarna och stå bland dem som en jämlike:

Then the gauntlet do I fling
Scornful in the World’s wide open face.
Down the giant She-Dwarf, whimpering,
Plunges, cannot crush my happiness.

Like unto a God I dare
Through that ruined realm in triumph roam.
Every word is Deed and Fire,
And my bosom like the Maker’s own. [12]

Marx gjorde aktivt uppror mot det gudomliga. ”Jag längtar efter att ta hämnd på Den Ende som styr där uppe.” ”Tanken på Gud är en perverterad civilisations grundton. Den måste förgöras.”[13]

Strax efter att Marx dog sade hans hembiträde Helene Demuth så här om honom: ”Han var en man som fruktade Gud. När han var mycket sjuk bad han ensam i sitt rum, framför en rad med tända ljus, med ett slags måttband lindat runt pannan.”

Det har påpekats av forskare att Marx bön varken var kristen eller judisk, men den verklige Marx var inte ateist.

Genom mänsklighetens historia har de med stor visdom lärt de kännande varelserna vägen till upplysning och lagt grunden till världens civilisationer. Jesus lade grunden för den kristna civilisationen, och Lao Zis visdom är grunden för daoismen, en central pelare i den kinesiska civilisationen. I det forna Indien ledde Shakyamunis läror till buddhismen. Källan till deras visdom är ett under. Jesus var praktiskt taget analfabet. Andra människor med stor visdom har varit belästa, men de fick sina insikter genom att kultivera sig till upplysning, inte genom vanliga människors studier.

Marx teorier refererade till tidigare intellektuellas verk, men deras ursprung är den onda anden. I en dikt om filosofen Hegel skrev Marx:

Since I have found the Highest of things and the Depths of them also,
Rude am I as a God, cloaked by the dark like a God. [15]

Genom den onda andens försorg gick Marx ut i människornas värld och etablerade kommunismens kult för att korrumpera den mänskliga moralen, få människan att vända sig emot gudarna och slutligen döma sig själva till evigt lidande i helvetet.

2. Marxismens historiska kontext

För att kunna sprida marxismen lade den onda anden olika intellektuella och sociala grunder för kommunismens uppgång. Vi kommer att undersöka dessa två komponenter som tjänar som marxismens kontext.

Forskare menar att Marxs teorier var djupt influerade av Hegel och Ludwig Feuerbach. Den sistnämnde var en tidig gudsförnekare. Han trodde att religionen inte var något annat än en förståelse av ”perceptionens oändlighet” [16] det vill säga att människor uppfann Gud genom att tänka sig sina egna förmågor uppblåsta i stor skala.

Feuerbachs teori sprider ett visst ljus över hur kommunismen uppstod och spreds. Framsteg inom vetenskap, mekanisering och medicin samt bättre produkter och mer fritid skapade intrycket att lycka är en funktion av materiellt välstånd. Av detta följer att allt missnöje måste komma från sociala begränsningar. Det verkade som om människorna genom de materiella framstegen och samhällsförändringarna hade fått verktygen för att bygga en utopi, utan något behov av Gud. Denna vision är det främsta medlet för att locka in och initiera människor i kommunistkulten.

Feuerbach var inte den förste som förkastade kristendomen och Gud. David Friedrich Strauss ifrågasatte Bibelns äkthet och Jesus gudomlighet i sin bok ”Das Leben Jesu kritisch bearbeitet”. Sådana idéer kan spåras tillbaka till upplysningstiden på 1600- och 1700-talet, eller, om man så vill, tillbaka till antikens Grekland. Men det är inte syftet med denna bok.

Fastän Marxs ”Det kommunistiska manifestet” skrevs över ett årtionde innan Charles Darwin publicerade ”Om arternas uppkomst”, försåg evolutionsteorin Marx med en förment vetenskaplig grund. Om alla arter uppkom naturligt, som ett resultat av ”naturligt urval”, och människan bara är den mest avancerade organismen, finns det inget utrymme för Gud. Att evolutionsteorin är full av kryphål och brister är väldokumenterat, men en diskussion av det ämnet ligger utanför denna boks omfattning.

I december 1860 skrev Marx om Darwins teori till sin medarbetare Friedrich Engels, och hyllade ”Om arternas uppkomst” som ”den bok som innehåller den naturhistoriska grunden för ditt synsätt [historiematerialism]”.[17]

I ett brev till den socialistiske filosofen Ferdinand Lasalle i januari 1862 skriver Marx: ”Darwins bok är väldigt viktig och tjänar mig som en naturvetenskaplig grund för klasskampen genom historien.” [18]

Evolutionsteorin inom naturvetenskapen och materialismen inom filosofin försåg Marx med två kraftfulla verktyg för att förleda och rekrytera följare.
Samhället genomgick djupgående förändringar under Karl Marxs tid. 1769 hade Watts förbättrade ångmaskiner dragit igång den första industriella revolutionen, vilket ersatte små hantverkarsamfund med massproduktion. Tekniska framsteg inom jordbruket gjorde att överflödig arbetskraft fick flytta in till städerna och jobba i fabriker. Frihandel skapade innovationer inom försäljning och marknadsföring.

Industrialisering leder oundvikligen till att städer växer fram och att det uppstår flöden av människor, information och idéer. I städer är människor inte så sammankopplade som de var på landsbygden. I en stad kan till och med en utstött skriva böcker. Efter att ha gått i exil flyttade Marx från Tyskland till Frankrike, Belgien och sedan England, där han slog sig ner i Londons slum.

Den andra industriella revolutionen började under den senare delen av Marx liv, med elektricitet, förbränningsmotorer och kemikalietillverkning. Telegrafen och telefonen revolutionerade kommunikationen.

Varje förändring skakade om samhället, och människor kämpade för att anpassa sig till den nya verklighet som det teknologiska skiftet innebar. Många kunde inte hänga med, vilket ledde till polarisering och ekonomiska kriser. Det här skapade goda förhållanden för att sprida Marxs syn på sociala normer och traditioner som förtryckande kvarlevor från förr, som borde utplånas. Samtidigt gjorde teknologin det möjligt att omforma naturen i en allt större skala, och med det växte människornas arrogans.

I stället för att se marxismen som resultatet av sociala omvälvningar och de medföljande intellektuella strömningarna, bör dessa faktorer förstås i ljuset av djävulens plan att destabilisera mänskligheten och sprida marxismen.

3. Den franska revolutionen

Effekterna av den franska revolutionen 1789 var enorma och långtgående. Den störtade monarkin, vände upp och ner på den traditionella samhällsordningen och ledde till ett pöbelvälde.

Friedrich Engels skrev: ”En revolution är avgjort den mest auktoritära sak som finns: det är en handling, varigenom en del av befolkningen påtvingar den andra sin vilja medelst gevär, bajonetter och kanoner, alltså de mest auktoritära medel man kan tänka sig; och om kampen inte skall vara förgäves, måste det segrande paritet hävda sitt herravälde med hjälp av den skräck, som dess vapen inger de reaktionära.”[19]

Jakobinerna som tog makten efter den franska revolutionen var väl medvetna om detta. Efter att ha skickat den franske kungen Ludvig XVI till giljotinen skulle ytterligare 70 000 människor komma att avrättas under jakobinledaren Maximilien Robespierres skräckvälde, de flesta helt oskyldiga. En senare generations diktare skrev den här minnesskriften över Robespierre:

Who’er thou art who passest, pray
   Don’t grieve that I am dead;
For had I been alive this day,
   Thoud’st been here in my stead! [20]

De tre sorters terrorpolitik som jakobinerna tillämpade under den franska revolutionen – politisk, ekonomisk och religiös terror – var ett förspel till kommunistpartiets tyranni.

Det politiska dödandet under Lenin och Stalin hade en föregångare i revolutionsdomstolarna och giljotinerna i Paris och på andra platser. Det var revolutionära kommittéer som avgjorde om någon var skyldig eller ej, medan nationalkonventet styrde de militära och administrativa underavdelningarna. Sans-culotterna, proletariatet, hade status som den mest revolutionära klassen.

Enligt en lag som infördes den 10 juni 1794 förbjöds åtalade att ha försvarsadvokater, och alla fällande domar ledde till dödsstraff. Fanns det inga bevis kunde rykten, slutsatser och personligt omdöme räcka för att fälla en dom. Den här lagen expanderade skräckväldet avsevärt, och mellan 300 000 och 500 000 fängslades som misstänkta.[21]

Den ekonomiska terrorn som jakobinerna införde tycks också förebåda ”krigskommunismen” i Ryssland under Lenin. Den 26 juli 1793 infördes en lag som gjorde det straffbart med döden att hamstra. [22]

En av den franska revolutionens stora fiender var den katolska tron. Under skräckväldet etablerade Robespierre, Jaques-Louis David och deras supportrar statsateism, en ”förnuftets kult”, baserat på upplysningstänkande för att ersätta katolicismen.[23]

Den 5 oktober 1793 avskaffade nationalkonventet den kristna kalendern och införde den republikanska kalendern. Den 10 november döptes Notre Dame i Paris om till Förnuftets tempel, och en skådespelerska som föreställde förnuftets gudinna skulle dyrkas av massorna. Förnuftskulten tvingades snabbt på människorna i Paris. Inom en vecka var bara tre kristna kyrkor fortfarande öppna.

Paris sveptes in i religiös terror. Präster greps en masse, och somliga av dem avrättades. [24]

Den franska revolutionen erbjöd inte bara en modell för den sovjetiska regimen under Lenin. Den är också nära sammanlänkad med marxismens utveckling.

Francois-Noël Babeuf, en utopisk socialist som genomlevde franska revolutionen och avrättades 1797 för sin inblandning i De jämlikas konspiration, förespråkade avskaffande av det privata ägandet. Marx betraktade Babeuf som den första revolutionära kommunisten.

Frankrike var kraftigt influerat av socialistiska ideologier under 1800-talet. De fredlösas förbund, som tog Babeuf som sin andlige grundare, utvecklades snabbt i Paris. Den tyske skräddaren Wilhelm Weitling gick med i förbundet 1835. Under hans ledarskap döptes det om till De rättfärdigas förbund.

Vid ett möte i juni 1847 slogs De rättfärdigas förbund samman med den Kommunistiska korrespondenskommittén som leddes av Marx och Engels, och så formades Kommunisternas förbund, som leddes av de två männen. I februari 1848 publicerade Marx och Engels den internationella kommuniströrelsens grundläggande text, ”Det kommunistiska manifestet”.

Den franska revolutionen var bara början på en lång period av social oro över hela Europa, där revolutioner och uppror avlöste varandra från slutet av Napoleoneran. Spanien, Grekland, Portugal, Tyskland, delar av Italien, Belgien och Polen påverkades. 1848 hade revolutioner och krig spritt sig över hela Europa, vilket skapade en optimal miljö för spridandet av kommunismen.

1864 etablerade Marx tillsammans med andra den Internationella arbetarassociationen, även känd som Första internationalen, där Marx fick platsen som den kommunistiska arbetarrörelsens andlige ledare.

I egenskap av Första internationalens ledare i praktiken arbetade Marx för att skapa en kärntrupp av strängt disciplinerade revolutionärer som skulle samla arbetarna till uppror. Samtidigt fann han det nödvändigt att kasta ut de som inte höll med honom från organisationen. Michail Bakunin, den förste framstående ryske marxisten, rekryterade många till kommuniströrelsen, men Marx anklagade honom för att vara en tsaristisk agent och uteslöt honom ur Första internationalen.[25]

1871 genomförde den franska grenen av Första internationalen den första kommunistiska revolutionen – Pariskommunen.

4. Kommunismen gör sin debut i Paris

Pariskommunen etablerades efter Frankrikes nederlag i det fransk-tyska kriget 1870. Fastän kejsaren Napoleon III hade kapitulerat belägrade de preussiska arméerna Paris innan de drog sig tillbaka. Den förödmjukande kapitulationen, kombinerat med långvarigt missnöje bland franska arbetare ledde till ett allmänt uppror i Paris, och den nyligen etablerade Tredje republiken drog sig tillbaka till Versailles, vilket lämnade ett maktvakuum i huvudstaden.

I mars 1871 inleddes Pariskommunen med att beväpnade gäng och banditer från samhällets botten gjorde uppror, ledda av socialister, kommunister, anarkister och andra aktivister. Rörelsen var kopplad till och starkt influerad av Första internationalen. Den sökte använda proletariatet för att utlösa revolution, förstöra traditionell kultur och omvandla samhällets politiska och ekonomiska struktur.

Det som följde var omfattande dödande och förstörelse, då rebellerna förstörde utsökta reliker, monument och konstverk i Paris. En arbetare frågade retoriskt: ”Hur gynnar det mig att det finns monument, operor och musikcaféer där jag aldrig satt min fot, eftersom jag inte har råd?” [16]

Ett vittne till förstörelsen sade: ”Det är bittert, skoningslöst och grymt; och det är utan tvekan ett tragiskt arv från den blodiga revolutionen 1789.”

En annan beskrev Pariskommunen som ”en revolution av blod och våld” och ”den mest kriminella [handling] världen har skådat”. Deltagarna var ”galningar, berusade av vin och blod” och ledarna var ”hänsynslösa desperados… Frankrikes avskum”.

Kampen mellan tradition och anti-tradition hade börjat med den franska revolutionen, och fortsatte nu åtta årtionden senare. Pariskommunens hedersordförande sade: ”Två principer delar plats i Frankrike, legitimitet och folksuveränitet. […] Principen om folksuveränitet samlar alla framtidsmänniskor, massorna som, trötta på att bli utnyttjade, söker krossa det ramverk som kväver dem.” [28]

Kommunens extremism kom delvis från Henri de Saint-Simons hatiska idéer. Han var en utopisk socialist som ansåg att ett lands välfärd står i proportion till antalet arbetare. Han förespråkade att döda de rika, vilka han ansåg var parasiter.

I ”Pariskommunen” beskrev Marx kommunen som en kommunistisk stat: ”Kejsardömets diametrala motsats var kommunen. Ropet efter den ’sociala republiken’, varmed Paris proletariat inledde februarirevolutionen, uttryckte det obestämda kravet på en republik som inte endast skulle undanröja den monarkiska formen för klassherraväldet utan själva klassherraväldet. Kommunen var den bestämda formen för denna republik.” Dessutom, ”[K]ommunen ville avskaffa den klassegendom som förvandlar de mångas arbete till rikedom för ett fåtal”. [29]

Pariskommunen var först med att pröva ut den kommunistiska revolutionens karaktärsdrag. Vendômekolonnen till minne av Napoleon förstördes. Kyrkor plundrades, prästerskapet mördades och det blev förbjudet att lära ut religion i skolan. Rebellerna klädde statyer av helgon i moderna kläder och fäste pipor i munnarna på dem.

Kvinnor deltog i brutaliteterna med en entusiasm som stundtals överträffade männens. En kines vid namn Zhang Deyi som var i Paris vid den tiden beskrev situationen så här: ”Rebellerna bestod inte bara av manliga busar; även kvinnor sällade sig till förstörelsen. […] De flyttade in i höga hus och festade på delikatesser. Men deras njutning var kortlivad, för de kände inte till faran som nalkades. När de stod inför nederlaget plundrade de och brände byggnader. Ovärderliga skatter förvandlades till aska. Hundratals kvinnliga rebeller greps och erkände att det främst varit kvinnor som lett mordbränderna.” [30]

Våldsorgien efter Pariskommunens fall är inte förvånande. Den 23 maj, 1871, innan den sista försvarslinjen hade fallit, beordrade kommunens myndigheter att Luxemburgpalatset (den franska senatens hemvist), Tuilerierna och Louvren skulle brännas. Parisoperan, stadshuset, inrikesministeriet, justitieministeriet, kungliga palatset och lyxrestaurangerna och de fina våningarna längs båda sidor av Champs-Elysées skulle också förstöras, hellre än att regeringen skulle få återta dem.

Vid sjutiden på kvällen började kommunarderna bära omkring tjära, asfalt och terpentin och starta bränder på fler platser runt om i Paris. De magnifika Tuilerierna blev lågornas rov. Lyckligtvis misslyckades mordbrännarnas försök att sätta eld på Louvren, då Thiers trupper anlände och släckte branden.

Marx justerade snabbt sin teori i kölvattnet av Pariskommunen. Den enda ändring han gjorde i ”Det kommunistiska manifestet” var att arbetarklassen borde krossa och förstöra statens mekanismer, inte bara ta över dem.

5. Först Europa, sedan världen

Marxs uppdaterade manifest gjorde kommunismen än mer destruktiv och ökade dess spridning. 1889, sex år efter Marxs död, 13 år efter upplösandet av Första internationalen, och 100 år efter franska revolutionen, återuppväcktes den Internationella arbetarkongressen. Marxisterna samlades återigen till vad historikerna sedan kommit att kalla den Andra internationalen.

Under kommunismens påverkan, med slagord som ”befria mänskligheten” och ”avskaffa samhällsklasserna” etablerade sig den europeiska arbetarrörelsen snabbt. Lenin skrev: ”De tjänster Marx och Engels gjort arbetarklassen kan i några få ord uttryckas så här: de lärde arbetarklassen att känna sig själv och bli medveten om sig själv och de satte vetenskapen i drömmeriernas ställe.”[32]

Djävulen använde lögner och indoktrinering för att infektera folkrörelser med kommunistiska ideal. Allt fler människor accepterade dess ideologi. 1914 fanns det närmare 30 globala och lokala socialistorganisationer och otaliga fackföreningar och kooperativ. När första världskriget bröt ut fanns det mer än tio miljoner fackmedlemmar och mer än sju miljoner kooperativmedlemmar.

I sin bok ”How to Change the World: Reflections on Marx and Marxism” skriver Eric Hobsbawm: ”I dessa europeiska länder är nästan allt samhällstänkande, oavsett om det är politiskt motiverat som socialiströrelsen eller arbetarrörelsen, tydligt influerat av Marx.” [33]

Samtidigt började kommunismen sprida sig till Ryssland och vidare österut, via Europa. Från 1886 till 1890 studerade Lenin ”Kapitalet”, och innan dess hade han börjat översätta ”Det kommunistiska manifestet” till ryska. Lenin fängslades och skickades senare i exil. I början av första världskriget bodde han i Västeuropa.

Första världskriget ledde till kommunismens seger i Ryssland. 1917 hade februarirevolutionen störtat Tsar Nikolaj II, och Lenin var då i Schweiz. Ett halvår senare var han tillbaka i Ryssland och tog makten i oktoberrevolutionen.

Ryssland var en nation med urgamla traditioner, stor befolkning och rikliga naturtillgångar. Etablerandet av Sovjetregimen i landet med världens största yta var en enorm framgång för den globala kommuniströrelsen.

Precis som första världskriget hjälpte de ryska kommunisterna till makten skulle det andra världskriget få kommuniströrelsen att sprida sig över Eurasien och sluka Kina.

Josef Stalin sade: ”Det här kriget är inte som de tidigare; den som ockuperar ett område inför också sitt eget samhällssystem där.” Efter andra världskriget blev Sovjetunionen en supermakt med kärnvapen, som lade sig i internationella affärer för att sprida kommunismen över hela världen. [34]

Winston Churchill sade: ”En skugga har fallit över de scener som så nyligen lystes upp av de allierades seger. Ingen vet vad Sovjetryssland eller dess internationella kommunistorganisation tänker göra i den omedelbara framtiden, eller vad gränserna är, om sådana finns, för deras expansiva och missionerande tendenser.” [35]

Under det kalla kriget var den fria världen inbegripen i en intensiv konfrontation med kommunistlägret, som spred sig över fyra kontinenter. Som en taoistisk taiji-symbol var halva världen ”kall” kommunism och halva var ”het” kommunism. Den fria världens nationer, demokratiska till formen, började sakta bli socialistiska till innehållet.

Kapitel 1Kapitel 3

Referenser

[1] 《伟大的时代——预言中的今天》,正見網,https://www.zhengjian.org/node/14087,
“A Magnificent Time — These Days in Prophecy,” http://www.pureinsight.org/node/1089

[2] Richard Wurmbrand, Marx & Satan (Westchester, Illinois: Crossway Books,1986).

[3] Karl Marx, “Letter From Marx to His Father in Trier,” The First writings of Karl Marx (Marxists Internet Archive).

[4] Karl Marx, Early Works of Karl Marx: Book of Verse (Marxists Internet Archive).

[5] Wurmbrand, Marx & Satan.

[6] Karl Marx, Early Works of Karl Marx: Book of Verse.

[7] Eric Voegelin, The Collected Works of Eric Voegelin, Vol. 26, History of Political Ideas, Vol. 8, Crisis and the Apocalypse of Man (Baton Rouge: Louisiana State University Press, 1989).

[8] Karl Marx, Early Works of Karl Marx: Book of Verse.

[9] Robert Payne, Marx (New York: Simon and Schuster, 1968).

[10] Eric Voegelin, The Collected Works of Eric Voegelin, Vol. 26, History of Political Ideas, Vol. 8, Crisis and the Apocalypse of Man (Baton Rouge: Louisiana State University Press, 1989).

[11] Wurmbrand, Marx & Satan.

[12] Karl Marx, Early Works of Karl Marx: Book of Verse.

[13] Wurmbrand, Marx & Satan.

[14] Ibid.

[15] Karl Marx, Early Works of Karl Marx: Book of Verse.

[16] Ludwig Feuerbach, The Essence of Christianity (1841).

[17] I. Bernard Cohen, Revolution in Science (The Belknap Press of Harvard University Press).

[18] Ibid.

[19] Friedrich Engels, “On Authority,” Marx-Engels Reader (W. W. Norton and Co.). https://www.marxists.org/svenska/marx/1873/18-d063.htm

[20] Anonymous, “Robespierre’s Epitaph.” https://www.rc.umd.edu/editions/warpoetry/1796/1796_2.html

[21] The New Cambridge Modern History, Vol. IX (Cambridge: Cambridge University Press, 1965), 280–281.

[22] Miguel A. Faria Jr., The Economic Terror of the French Revolution, Hacienda Publishing.

[23] Gregory Fremont-Barnes, Encyclopedia of the Age of Political Revolutions and New Ideologies, 1760–1815 (Greenwood, 2007).

[24] William Henley Jervis, The Gallican Church and the Revolution (Kegan Paul, Trench, & Co.).

[25] W. Cleon Skousen, The Naked Communist (Izzard Ink Publishing).

[26] John M. Merriman, Massacre: The Life and Death of the Paris Commune (Basic Books).

[27] Ibid.

[28] Louis Auguste Blanqui, “Speech Before the Society of the Friends of the People,” Selected Works of Louis-Auguste Blanqui.

[29] Karl Marx, The Civil War in France (Marxists Internet Archive). https://www.marxists.org/svenska/marx/1871/17-d016.htm

[30] Zhang Deyi, The Third Diary of Chinese Diplomat Zhang Deyi (上海古籍出版社 [Shanghai guji chubanshe]).

[31] Merriman, Massacre: The Life and Death of the Paris Commune.

[32] Vladimir Iljitj Lenin, “Frederick Engels,” Lenin Collected Works. https://www.marxists.org/svenska/lenin/1895/engels.htm

[33] Eric Hobsbawm, How to Change the World: Reflections on Marx and Marxism (New Haven & London: Yale University, 2011).

[34] Milovan Djilas, Conversations with Stalin. https://www.amindatplay.eu/2008/04/24/conversations-with-stalin/

[35] Winston Churchill, “The Sinews of Peace,” ett tal (BBC:s arkiv).

中文正體